Jag är också en av de drabbade mobboffren på 90-talet

När jag gick i skolan från 1980-talet och nästan hela 1990-talet har jag blivit mobbad. I olika former. Åtminstånde från högstadiet (Från 7:e klass) till hela gymnasietiden. Mobbningen har varit oftast olika. Men första tiden har det varit ”glåpord” så som förvrängning av mitt namn. Alltså att de inte säger mitt namn normalt, utan haft ”ske-ljudet” i namnet m.m. Andra fall har det varit ren och skär och total mobbing, att de spottar och blåser rök i ansiktet och bokstavligt talat ”leker” med en som om man var en trasa. Andra sätt är den totala utfrysningen som jag var med om i sörre delen av gymnasietiden. Alla säger att man inte ska bry sig. Andra säger att man måste göra något åt det, men ändå hände inget. Den enda som jag vill tacka och tyvärr inte kan och vill nämna i namn var händelsen utanför en gammal biljardhall på Storgatan i Falkenberg. Jag och min klasskamrats broder var där och provade att spela lite biljard. Händelsen är preskiberad och idag vet jag att dessa inte kommer att göra mig eller andra illa. Snarare tvärtom. Om De ser att jag råkar illa ut, så kommer dessa att hjälpa mig sa dom.

Idag minns jag inte villka dessa är och idag är jag glad över att dem bad om ursäkt.

Den händelsen skedde ungefär så här:

Jag och kompisen var på biljardhallen. provade som sagt på lite biljard. Tack vare en snäll kille som hade biljarden, fick vi spela gratis. Men den glädjen försvann så fort dessa killar kom och började blåsa rök i ansiktet på oss. Framförallt mig. Jag har astma och jag visste redan då att det var tillåtet med att röka där inne, men just i det tillfället så var det väldigt lite rök och man kunde vistas i dessa lokaler.

Men vi fick i alla fall ”fly” från lokalen och ut på Storgatan. Vi gick vänster ut mot kompisens bostad. Då var det någon som spottade i mitt hår och det var inte en liten spottloska som hamnade på mitt huvud.

Sedan såg 2 lärare som igentligen jobbade på en annan skola i stan. De skrek till dom att sluta och eftersom jag var helt knäckt och grät (tror jag i mitt minne) och att jag fick komma in och tvätta bort spottloskan i skallen.

Helgen kom och gick. Måndag morgon (tror jag det var) Ringde det på lärar-telefonen i klassrummet. Läraren sa att jag skulle upp till Kuratorn. Där satt 2 av 3 eller 4 killar på dennes kontor. Dessa bad om ursäkt och det tycker jag än idag att det var mycket starkt av dessa personer. Idag vill jag gärna träffa dessa, men har idag ingen aning om villka dessa är. Men en av dessa TROR jag att han spelar gitarr i ett av våra lokala band i min stad.

Men eftersom detta var en av händelserna som jag kunde avhysa och att dessa fick be om ursäkt, så har ändå den vardagliga mobbingen fortsatt. Det är inte den mobbingen med glåpord eller den fysiska med slag och sparkar som är värst. Det är den tysta mobbingen, alltså dessa som bara står och tittar på. Den andra är utfrysningen. Den råkade jag mest ut för under gymnasietiden.

Sedan har det varit så när det gäller grupptryck, att man av någon konstig anledning följer med dessa som mobbar. Civilkurage är vad ordet heter för att bryta denna konstiga jargong alla har. Det spelar ingen roll att man skämtar eller vad det än är. Bara alla är med på det. Sedan kan man skämta, men personen som skojar och skämtar inte ser att personen inte är med på dessa skämt. Att man tar illa vid sig. Som exempel när man försöker prata allvar om en sak och då börjar motparten skämta om vissa saker i en viss fråga eller mening man slänger ur sig. Jag förstår inte varför vissa hela tiden ska lägga det för vana att göra så. Själv förstår jag att man skämtar om felsägningar m.m. Det är ju spelets regler. Men ibland går det till överdrift och då kan man bli sårad. Vissa personer förstår inte jargongen som pågår i olika arbetsplatser. Där av kan man tolka det som mobbing eller fel i kemin m.m.

Jag har blivit mobbad på 90-talet, ja, men vad jag vill berätta är att man inte ska bry sig. Jag anser att man ska bry sig mera idag. När det idag till och med är bevisat att många inte ens har civilkurage i vårt samhälle. Beviset är av den anledning jag läst i media om en äldre person som råkade ut för en vilt-olycka och inte fick hjälp av medtrafikanter. Han var nästan dräkt av sitt eget blod och ville ha hjälp.

En historia till:

Jag var ute på stan en gång. Då såg jag men man som låg i en parksoffa vid stadshuset. Jag gick själv fram och frågade hur det var fatt. Han svarade med att han mådde bra och tackade för att jag gick fram och frågade. Jag blev överlycklig av den tacksamheten. Än idag blir jag rörd över att denna personen tackar mig för en sådan självklarhet som alla borde göra oftare. Samma sak gäller när man är på konserter och andra stora evenemang och arrangemang. Hur mår personen bredvid? Kan man göra vad som helst? Och så vidare.. Det är för min del en självklarhet för att försöka göra alla som är i närheten att må bättre.

Att jag själv varit mobbad och att jag själv vill göra något åt detta har jag försökt nu i flera år. En sak är att jag startade en facebook-grupp som heter ”Nej till våld och droger – NTVOD” och att jag försker debattera genom att blogga m.m.

När det gäller mobbing som skett i allmänhet och allt med Instagram och det som skett i skolan i Göteborg och på nätet m.m. gör mig än mer förbannad. Jag läser idag i kvällstidningarna (Aftonbladet och Expressen/GT/Kvällsposten om just dessa saker om just #mobbing #mobbad m.fl. Kampanjen är storslagen och det är inte helt fel att jag (Christer Eklund) som driver diggo.se också skriver om sig själv och om just mobbing. Att jag själv är drabbad och att jag lätt tar åt mig, vet jag inte. Men än idag är det som en tagg i bröstet att inte skolan eller andra vuxna kan göra något åt detta. Att jag helatiden hör från klasskamrater att jag inte ska bry mig gör mig än mer galen på detta tjat. GÖR NÅGOT ÅT DET ISTÄLLET!

Vad jag menar är att man ska prata med personerna istället som mobbar och att man till en viss gräns även kan bli kompisar med dem istället.

Ja jag har inte dem direkta lösningarna, men jag lovar att jag vill göra något åt detta tillsammans med svenska folket.

Vid pennan:
Christer Eklund
dirver bloggen Diggo.se

 

Lämna en kommentar

css.php