Alla tankar går till terrorattackernas offer i Paris

Mina reflektioner om terroristattackerna i Frankrike, Paris.

Jag är djupt berörd och är både ledsen och arg och mest arg är jag över Europas flathet över hur IS har verkat över Belgen och Frankrike. Det finns många andra saker som EU bör göra för att får ett bättre samarbete mellan olika militär och polis. Enligt en jorunalist som var i Belgen och raporterade om gripanden där, så var det tydligen många varningsklockor som ringde rejält. Men ingen gjorde något. Eller?

IS och andra terrororganisationer är mest för att fördärva för oss som vill leva ett öppet samhälle. Ett samhälle som nu i och med terrorattackerna i Frankrike har fått ett litet törn och vi måste resa oss efter dessa. Jag tycker att vi måste prata med varandra och inte fly och vara rädda. Våra fördommar är det som sätter stopp för våra erfarenheter som man kan dela med sig av. Jag är inte ensam med mina fördomar och inte du heller som läser min blogg.

Jag har funderat länge på hur jag ska skriva detta inlägg för att det inte ska misstolkas. Jag har också funderat på hur man ska göra för att alla ska inse att våld föder våld och vi måste snart få bort alla dessa radikala krafter som inte hellre vill att det ska ge rädsla och förtryck. Några länder utanför Mellanöstern, så som Nordkorea är bara ett av länderna som förtrycker människorna i det landet. Många länder kring Israel, Irak m.fl. är ett annat problem. Vi måste samla goda krafter för att få bukt med dessa. Inga lagar kan hjälpa oss för att få bort IS eller andra krafter som vill mänskligheten något ont. Vi måste sammarbeta över gränserna mer än någonsin för att få bort exempel sådana krafter som IS. Vi måste också inse fakta att vi kan inte rulla tummarna och tro att någon annan gör det. Vi måste också inse våra begränsningar och ta hjälp av andra som vet saker mera.

Jag har läst och lyssnat på massmedier sedan 22:00 i Fredags. Det är mycket skit som sägs och skrivs. Gäller även i/på sociala medier också.

Till sist vill jag understryka att jag tänker på alla drabbade och dess familjer och vänner som blivit drabbade av attackerna i Paris fredagen den 13:e november.

Jag tänder ett ljus och låter det brinna för alla som blir drabbade av någon form av terror.

Samhället lever med fördommar

Jag brinner för vissa samhällsfrågor just nu och jag har funderat hur vårt samhällssystem gör med oss. Systemet med Arbetsförmedling, Försäkringskassa m.fl. Båda myndigheterna vill att man ska jobba och den ena myndigheten säger att man är för sjuk för att jobba och den andra säger att man är inte är tillräckligt sjuk för att få sjukersättning. Om Arbetsförmedling, Försäkringskassan och LSS-handläggare med flera myndigheter och instruktioner sammarbeta mera och utvecklar lagar, så kanske alla kan få ett arbete oavsett funktionshinder eller sjukdom. Vissa klarar av att arbeta kanske 20%, men vill ha ut skälig inkomst. Vissa vill kanske jobba heltid. Men om personen blir sjuk, så ska inte karrensdagen hindra en att sjukskriva sig. Jag är oroad hur samhället blivit hårdare på svagare personer i vårt samhälle. Inte bara funktionshindrade, utan även uteliggare, tiggare, sjuka och andra utsatta i vårt samhälle som kämpar sig fram. Dessa personer ska inte behöva kämpa för sina rättigheter, då de redan antingen inte har någon bostad och/eller har sina svårigheter i livet. Man ska kunna få hjälp från dag ett. Oavsett vad det är för problem man har. Så fort man har ett ”dolt” handikapp eller ”dolda funktionshinder” eller annat smått, så måste man skrika i megafonen. Samtidigt har vi politiker, tjänstemän och andra företagare och aktieägare som tar hutlöst mycket med lön. Om man sänker deras löner och ger den sänkta procenten till välgörande ändamål, så som till handikappade och hemlösa med flera. Det behöver inte vara att ge pengar, utan ge nått som verkligen behövs för många av de hemlösa exempel. Bostad kort och gott. Eller för en funktionshindrad, kanske behöver något annat som de behöver. Men för att vi i vårt samhälle inte ska vara rädda för andra personer bara för att man är lite annorlunda, så måste vi riva murarna vi har inom oss när det gäller fördommar med mera. Anställ gärna funktionshindrade, anställ gärna personer som är lite udda. Jag har fått lite inspiration av exempel Zlatan Ibrahimovic och Pär Johansson. Att vi ska se människan och inte funktionshindret. Vi är så utseendefixerade och personlighetsfixerade idag, att man nästan skäms för att vara svensk. Vi snackar om främlingsfientlighet, vi snackar om att inte vi ska vara rasister och döma andra. Men vad gör vi själva?

Ta ett exempel:

En anställd talar om att något är fel. Exempel en Whiteboard. Att man inte ska sätta upp allt för mycket på den. Sedan får personen ”kalla handen” om att.. Du som har hjälp, ska väl inte jobba inom samma område? Personen i frågan menar att folk med vissa funktionshinder ska inte ha för mycket intryck och för mycket att titta på. Vem som jobbar och dagens datum och veckodag, det räcker menar personen. Personen själv har liknande diagnoser om det som personen jobbar med. Jag undrar en sak: Håller vi på att gå tillbaka när många av funktionshindrade satt på institution fram till slutet av 1970-80-talet? Jag vill att funktionshindrade har en begåvning, jag vill att alla ska kunna arbeta efter sin egen förmåga, men inte förlora på det. Idag gör många av dem det. Jag menar, det måste finnas något ”mellansteg” än lönebidrag och LSS daglig verksamhet. Men idag finns inte något sådant vad jag vet.

Idag lever vi i 2010-talet och vi har gått in i snart 3:e månaden i 2014. Vi har gjort mycket med LSS, vi har gjort mycket med allt annat för många funktionshindrade och allt annat, det finns också många eldsjälar i vårt samhälle som försöker jobba fram saker som ska göra det bra för en person.

Jag lever jämt eller nästan ofta med någon som har någon form av diagnos, jag ser saker och ting som många inte ser, men ändå försöker jag göra min röst hörd när det gäller detta ämne. Nu har jag bara skrivit om funktionshindrade, men när man är hemlös så anser jag att på sätt och vis är ”funktionshindrad”. Vad jag menar är att man kan inte göra det man vill på samma sätt än om man har en bostad. Man måste kämpa hårdare ute på gatan än om man har en trygghet osv. Samma sak gäller olika former av Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar  (NPF) och fysiska handikapp med mera. Det finns så många diagnoser, så jag tänker inte räkna upp alla diagnoser. Men jag vill ändå höja våra röster för att det ska bli en bättre värld. Jag står för denna text och jag står för vad vi behöver. Vissa behöver mindre hjälp, andra mer och hjälpen som man behöver får man inte. Det varierar en hel del. Det är det som jag tycker är fel beroende på vart man bor i vårt land.

Att vi bli utnyttjade stör mig mer än något annat. Därför tänker jag kämpa för varje person och varje ledig tid att vilja stötta alla som kommer i min väg. Det kan vara en gest, eller bara vara. Jag vill inte vara den person som folk ska komma ihåg att jag inte gjort någonting. Jag är djupt tacksam för att jag har min vassaste penna just nu. Den slipas och den filas varje gång. Jag kanske inte har någon bra talan, men min penna är desto större.

 

Vi är också människor, även om vi ser annorlunda ut

Sitter och diskuterar om en artikel i Aftonbladet och om hur folk behandlar andra funktionshindrade som har Downs syndrom och autism. Argumenten om att bostäderna kommer att sjunka i pris osv. gör mig än mer förbannad. Att fördomar finns kvar om funktionshindrade gör mig än mer arg. Att påstå saker som här ovan känns som man kommer tillbaka på 80-talet eller ännu längre tillbaka i tiden. Vi lever på 2010-talet och alla borde inse att dessa människor med Downs syndrom inte är korkade människor, dem behöver bara lite mer stöd och hjälp för att klara av sin vardag i sitt hem. Vi kan ta exempel Pär Johansson i Glada huddik-teatern. Föräldrarna där tycks ha samma fördomar som grannarna till dessa utvecklingsstörda personer. Att man skyddar barnen/ungdomarna för att exponeras eller för att dessa inte ska bo i ett visst bostadsområde. När Pär sedan övertalade och argumenterade och pratade och diskuterade om detta, så till slut så var det: ”detta är min son” och ”det här är min dotter” och ”vad duktiga dom är”. Innan lät det som om föräldrarna att det dem får inte göra si och inte så. Det ska vara som det alltid varit och så vidare. Diskutera istället hur man ska hjälpa dessa funktionshindrade istället. Bjud ut dem på en fika, våga prata och eller gör något som att ni har något gemensamt. Mycket handlar om fördomar och okunskap. Att ha en funktionsnedsättning är inte alls lätt. Kolla på dem som använder glasögon, kryckor, rullstol, käpp m.m. Den enda skillnaden är att det syns på ett helt annat sätt eller att det märks att man har funktionsnedsättning. Dessa är inte farliga eller kriminella eller nått annat sätt stör omgivningen. Dom är mer snälla än en vanlig ”normalstörd”. Dem är också mer nyfikna och vågar mera att prata med okända personer. Vissa till och med bjuder in försäljare på kaffe. Godtrohet eller inte, det spelar ingen roll. Men man måste ha en annan synvinkel på detta. Jag är så förbannad över en sådan artikel att jag nästan spyr på dessa människor som säger något om dem som är utvecklingsstörda.

Allt stavas OKUNSKAP! FÖRDOMAR! OSÄKERHET! Och RÄDSLA!

Min tillsägelse till alla är: Att kolla inte på utseende och döm inte människan efter utseende, funktionshinder eller annat sätt göra dessa till åtlöje. Det är ni som gör er själva en otjänst att ha sådana människosyner att jag blir rädd för detta land. Det har varit hat mot folk med olika religioner och hudfärg m.m. Även för dem som ser annorlunda ut. Eller verkar annorlunda ut. Det påminner om rasism och diskriminering lång väg när man hör/ser nått sådant. Ni borde SKÄMMAS!

Källan till detta blogginlägg är:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17215381.ab

css.php