Utveckling från föregående inlägg: Mår eleven dåligt….

Rubriken från HN:

Får böta för varje skolkdag

Eleven mår dåligt, får föräldern betala

Skollagen säger en sak, din hälsa säger en annan och eleven klarar kanske inte av skolmiljön. Ändå säger kommunen att föräldern ska se till att ens barn går i skolan, trots att eleven inte mår bra. Skolfrågan har varit uppe mycket på agendan på de platser jag varit på. Men det känns som att kommunen bara kör över elever som inte mår bra. Eller kör över föräldrar vars barn inte mår bra. Sedan kan man ställa sig till både kommunen och/eller skolans roll i det hela för att hjälpa eleven och elevens föräldrar till att få en utbildning. Har föräldrarna och eleven fått rätt form av hjälp?

Men det handlar om så mycket i vårt samhälle idag och  att eleven kan vara både psykiskt sjuk, mobbad eller på andra sätt inte må bra, som till exempel skolmiljön av olika slag. För många elever i samma klass eller rum, rummet har fel akustik (exempel ekar m.m.) och andra saker jag inte tänker ta upp här.

Det är förälderns skyldighet att vars barn går till skolan. Eleven kanske ”går till skolan”, men går då kanske till en annan plats för att ”slippa skolan”. Föräldern har gjort sitt jobb, men skolan har det inte.

Jag vet att många skolkar av olika skäl, det ena är att skolan inte stimulerar deras behov, eller att det är tråkigt eller också att eleven blir mobbad eller mår dåligt av andra skäl.

Jag själv har blivit mobbad och jag har många fall övervägt att mobbarna har vunnit genom att jag inte går till skolan. Så ibland har jag ”skolkat” också. Sagt till folk att jag inte mår bra (som delvis är sanning) och varit hemma. Nästa dag går jag till skolan och fick glåporden haglade, dock med ”förvrängning” av mitt namn, inte ”Christer” utan Krischter” eller nått liknande. Dock är det ”stj-ljudet” som läggs till än T:et som är det viktigaste i mitt namn. Jag har kallats för det ena och än det andra i skolan. Eller överdrivet lurat mig och det har jag hört med betoningen av rösten och hur de pratar. Än idag finns det personer som använder den speciella rösten för att överdrivet reta mig eller andra. Jag avskyr detta och mobbing ska inte få förekomma.

Att min mamma eller någon annan förälder ska få betala bara för att ens barn går hemma av att må dåligt bara för olika saker som skett eller inte skett och inte mår så bra gör mig arg. Om den aktuella elevens frånvaro skulle fortsätta beror det ju inte på eleven eller föräldern i detta fall, utan skolan.
Vad är det eleven behöver för hjälp?
Vad är det för stöd, så som hjälpmedel m.m.?
Och vilken väg ska vi gå?

Dessa frågor borde både eleven, föräldrarna och skolan tänka på. Inte böta bara för att eleven inte mår bra.

Gör om och gör rätt! Sparka inte på de som redan ligger!

http://diggo.se/2016/08/eleven-mar-daligt-da-far-foraldern-bota/

http://www.hn.se/nyheter/falkenberg/f%C3%A5r-b%C3%B6ta-f%C3%B6r-varje-skolkdag-1.3707900

www.triggerofmind.se

Över 60 000 mobbas varje år

Över 60 000 personligen blir mobbade årligen i Sverige. Under de åren har jag blivit mobbad även i skolan och i andra sammanhang. Alla som blivit mobbare försöker att tala om på olika sätt att dem är utsatta. Men när övriga i omgivningen säger ”bry dig inte” eller ”skit i dem”, då växer frustrationen av att man inte blir hörd och trodd på. Jag har blivit utsatt säkert på olika sätt under 14 år jag gick i skolan. Framförallt de sista 7 åren i alla fall. Då jag gick på Tullbroskolan och det hände en hel del. Den generationen som var där, så var det ungefär en klass på ca 20-30 personer (kanske inte alla personer), men nästan, tyvärr gick då ungefär så många i olika klasser och i olika årskurser och idag vet jag inte så mycket om vem eller vilka som gick när och hur. Men Det kändes i alla fall som om att det var en ”mob” som gärna trackaserade en på skolan. Jag har tidigare berättat om just att jag tidigare blivit mobbad under skoltiden. Ändå får detta fortsätta att fortgå även i Falkenbergs skolor. Jag är dock lyckligt lottad av att en av mobbing incidenterna som jag också berättat om, så fick jag hjälp via skolkurator och andra personer i min omgivning. Om jag hade drabbats av samma sak idag, så hade jag inte gått till skolan och berättat vad jag råkat ut för. Både för Mamma och mina syskon och andra i omgivningen och sedan inte gått till skolan alls.

Jag är riktigt arg över hur andra personer kanske i min närhet som går i skolan idag är mobbare eller mobboffer. Jag gillar det inte. Sedan skyller folk på att det beror på ens omgivning och att man inte har bra föräldrar och att man kanske har dåliga kompisar osv. Men jag tror det finns andra aspekter om att exempel att mobbaren mår dåligt och vill hävda sig och synas. Men samtidigt är det så också att man ska inte skylla på dessa saker heller. Men att lösa detta är både skola och föräldrar som måste ENGAGERA SIG mer för att alla ska få en bra trivsel. Som att anordna familjedagar på skolan och försöaka göra mer trivsel på skolan och dess skolgård. Allt från att hjälpa till att anordna lekplatser eller förbättra dessa och att kanske bygga bollplank för att göra roligt och att bygga bort vrår som gör att man kan bli mobbad ”utanför” det synliga området.

Jag tycker att alla ska bära sitt strå till stacken. Friends må vara en bra organisation till att häva mobbingen. Men vi måste arbeta mera och försöka få bättre förståelse om varför uppstår dessa händelser kring mobbing. Varför mobbar man? Varför blir man mobbad? Och så vidare.

Sedan ser vi nu hur det ser ut i världen med krig och elende. En röst som ekar i mitt huvdud när det gäller bråk, mobbing och trakaserier är: ”Inte konstigt att det är krig här i världen”.

Jag funderar och tycker om att skriva om dessa saker och att folk ska försöka förstå kring hur man kan må efter att man blivit utsatt av dessa saker. Vissa tar självmord över att dem inte orkar, andra vågar inte berätta för att det är skämmigt och vissa försöker tala om att man blivit utsatt, men då säger folk i ens omgivning att man inte ska bry sig för att de tycker att det blir roligare att mobba sådana som bryr sig och reagerar. Vilken väg man än går, så har man ändå rumpan bak.

Jag tycker lärare och övrig personal och ”rastvakter” bör ta ett mycket större ansvar. Just nu känns det som dem bara släcker bränder och i nästa stund blossar det upp nya. Istället för att gå till botten med problemet.

Flytta mobbarna till en annan skola?
Varför ska man flytta på personen som blir mobbad?
Varför säger skolan att det inte är ens problem?
Varför skyller alla på alla istället för att göra något istället?

Ja jag känner att jag har frågor som gör att jag blir trött på problemet när det gäller just trakaserier och mobbing. Vi måste angripa just denna ”svulst” för att bli av med denna elaka ökningen av mobbing i skolor och på arbetsplatser.

Förslag är att det ska införas faddrar och att man alltid kan prata med denna person. Att man också kan ta hjälp av skolsyster, kurator eller varför inte psykolog eller annan personal. Sedan ska det vara en form av ett team mellan föräldrar, barn och lärare och annan personal. Faddrarna ska vara som en kompis och att man också ska hitta på saker kanske efter skolans slut. Jag är riktigt glad över hur detta har falligt väl ut i liknande idéer i skolor. Men ändå fortsätter det. Målet kanske är att bli astronaut. Men vi måste gå en väg och den vägen måste alla eftersträva att vi ska nå. Just i detta fallet är att försöka minska eller ha en nollvision av att det inte ska mobbas för huvud taget!

Jag tycker också att vi bör tänka om och tänka rätt. Alla snackar om kostnader och att det inte ska skjutas i höjden osv. Vi måste inse fakta. Att motverka mobbing kostar inte ett öre! Eller det kanske kostar, men det får man sedan igen efter skolan av minskad sjukfrånvaror på jobbet, minskad psykvård och andra instanser och framförallt kanske minskad självmordsstatistik.

Jag själv lever nog med form av panikångest/ångest och en form av ”EPD” Efterproduktionsdeperision eller liknande. Jag vill att många ska få ha det bra och jag känner mig oftast stolt över att jag lyckas göra någon glad och att man gjort hans eller hennes dag bra. Jag vill inte att någon ska må dåligt i vårt hårda samhällsklimat.

Därför vill jag hylla Bosse i Glada Huddikteatern. Som tyvärr inte finns i bland oss. Då han avled för någon månad sedan. Han kunde säga ”Kan inte jag få en kram”. Då blir man bara så glad. Att en så kramgo kille gick ur tiden så snabbt är så sorgligt att det skär i hjärtat på en. Om alla hade mer av hans glädje, vänskap och det lugn som Bosse hade, så hade faktiskt världen sett lite annorlunda ut.
Till alla mobbare som är där ute. Vad hade du gjort om du själv hade blivit utsatt för alla dessa saker som du gör mot ”svaga” personer och som kanske ser lite annorlunda ut eller är annorlunda klädd?

Jag säger bara det att Jag hade nog tänkt till och funderat. Vad håller jag på med.

Men sedan så är det så att jag och många har förmåga att ”hänga med” den som är drivande i mobbingen. Jag har själv en del att skämmas över och ja jag har ibland nu i efterhand kännt mig som en dålig människa när man tänker tillbaka. Alla har vi förmåga att följa efter ”flocken”. Alla säger en sak och ingen vågar sticka ut. Jag känner mig ibland som det ”svarta fåret” när man tycker annorlunda. Eller som en robot sa i en tecknad serie som gick på CartoonNetwork för ett tag sedan (tror jag): ”Annorlunda är bra”. Ja, så länge man inte skadar eller dödar någon, så är annorlunda bra. Jag är mycket stolt över att jag nu försöker ändra på mig för att göra denna lilla värld lite mer human att leva i. Du som möter en okänd person som utstrålar en glädje, VÅGA KRAMA! Våga säga ett vänligt ord till någon. Våga göra något positivt. Jag själv har gått igenom så jävla mycket kring hjärta och annat på sjukhus i mina dar, men jag ska ge mig fan på resten av mitt vuxna liv att ge något positivt. Så mycket jag bara kan.

Varbergs kommun och dess skolor måste tänka om!

Handlar det om okunskap eller vad?
Föräldern anmäler kommunen/skolan till skolinspektionen, som i sin tur ger vite till kommunen om kommunen inte gör nått. Som i sin tur anmäler föräldern om vite om inte eleven kommer till skolan. Samt en orosanmälan hos socialen.

Just nu så ser jag på detta på ett sätt att det känns som en diktatur-fasoner i Varbergs kommun. De gör eller vill inte hjälpa enskilda elever på grund av pengar eller annat själ. Samt att mamman gör ALLT för sitt barn. Den där så kallade skolplikten gör att det blir svårt att ha en form av valfrihet i skolans värld. Har själv erfarenhet av detta. Framförallt i Gymnasiesärskolan i Varberg. Ville själv jobba mer med dator-arbete och annat som jag ville utvecklas, men ingen på skolan tog mina intressen på allvar. Det började redan på Tullbroskolan, men mitt intresse ökade mer och mer.

Jag är glad att mamman i både radio och i HN står på sig för sina rättigheter. Men kommunen i sin tur skyller på skyldigheter som mamman måste göra. Frågan är då att det tycks vara moment 22.

Jag är glad att jag nu i vuxen ålder börjar sakta men säkert komma vidare med mitt nuvarande kunnande och dåvarande erfarenheter kring datorer och annat. Men det har tagit en lång tid efter skolans värld. Om jag hade fått en utbildning som jag velat ha i grundenl, så hade jag kanke haft arbete som jag själv hade gillat att göra. Men så är det och så pågår det hela Sverige. Vi måste se individen och inte bara diagnosen. Även om den också spelar till en stor del i att få en bra skolgång. Vi måste också försöka få till vissa personer en individuell skolgång för de som vill utbilda sig med exempel en lärare m.m. Jag anser att det finns mycket i skolan och dess kommuners värld att ändra på. Vi lever i 2000-talets datoriserade värld och vi kan använda Skype, epost, sociala medier. Vissa kan använda SMS och MMS m.m.

Jag som nu utbildar mig för att ta körkort ser fördelarna med att använda sin egen dator i utbildningen. Att söka fakta (även om mycket redan finns på teorifrågorna och i böckerna man får från trafikskolan). Jag har idag förstått mera av mig själv och att andra kan utvecklas till det bättre oavsett vilken funktionsnedsättning man har.

Reaktionerna baseras på reaktionerna från länkarna nedan:

 

Sveriges radio Halland:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=128&artikel=6182496&utm_source=dlvr.it&utm_medium

Hallands nyheter:

http://hn.se/nyheter/varberg/1.4038373–hemmasittares-mamma-hotas-med-boter

Mer om mat och maten i skolan.

När det gäller maten i skolorna har jag börjat bli lite väl fundersam om det som står i Falkenbergs Posten. Att man äter lunch från 11:00 är väl en bra gräns, men att sätta mat-tider kring 10:30 eller liknande tycker jag inte rimmar bra, då när man har andra riktlinjer i våra skolor runt om i Falkenberg.

Att Falknbergs kommun dessutom har det sämre än när jag gick exempel på Hjortsbergsskolan, så funderar jag egentligen på hur politiker och makthavare funderar på. Att skolmaten dessutom oftast är helfabrikat och/eller halvfabrikat gör inte saker och ting bättre. Exempel fiskpinnar innehåller mer ”strödbrödsfyllnad” än fisk! Att göra detta själv går ganska fort. Men när man ska göra dessa till 250 elever plus personal så är det oftast till en industrialisering av maten. Vill vi verkligen ha det så?

Att maten och att tiden till maten när vi äter är också viktigt. Att äta klockan 10:50 som vissa raster är på, så blir man hungrig när skolan slutar 14:20 eller kanske ännu senare. Om man då inte har tillgång till ett café eller frukt eller något annat, så undrar jag hur eleven klarar av sin dag på skolan.

Jag tyckte till viss del om maten exempel på Hjortsbergsskolan. Men under åren som gick så blev maten allt sämre. Sämsta maten blev när jag gick 4 sista åren på Peder Skrivares gymnasium i Varberg. Även kallats för PS-skolan i Varberg eller bara PS.

Idag vet jag inte hur maten är på just den skolan jag gick i för snart 20 år sedan. Om ni som äter på Peder Skrivares gymnasium eller Varbergs gymnasium. Hur är maten idag?

I vissa fall vet jag att potatisen var usel och hade ett hårt ”skal” och mjukt innuti.   Bert Karlsson har varit med och granskat maten i skolorna och jag tycker detta borte uppmärksammats mer idag och varje dag och år. Hur är maten där du bor idag? Hur lagar dem maten?

Jag vet att kommunerna vill spara in och centralisera till stor-kök och sedan skickas ut till skolorna. Enligt mig, så läggs kostnaderna istället på transporterna. Alltså flyttar från kökskassan till transport. Så det ser annorlunda ut i budgeten. I vissa fall kan man tänka sig med storkök till olika anrättningar i kommunen. Men jag tycker inte att våra barn och gamla ska drabbas av dålig mat i våra kommuner. Dessutom inte ha en näringsfattig mat. Jag blir trött på att politiker helatiden ser på siffror när man talar om en förändring eller hur man ska gå vidare med maten och den vi äter varje dag.

Att även matindustrin har sin beskärda del med att ge barnen en massa E-nummer till våra barn gör mig än mer förbannad med helfabrikat och halvfabrikats-mat. Jag blir tokig.

Jag är också en av de drabbade mobboffren på 90-talet

När jag gick i skolan från 1980-talet och nästan hela 1990-talet har jag blivit mobbad. I olika former. Åtminstånde från högstadiet (Från 7:e klass) till hela gymnasietiden. Mobbningen har varit oftast olika. Men första tiden har det varit ”glåpord” så som förvrängning av mitt namn. Alltså att de inte säger mitt namn normalt, utan haft ”ske-ljudet” i namnet m.m. Andra fall har det varit ren och skär och total mobbing, att de spottar och blåser rök i ansiktet och bokstavligt talat ”leker” med en som om man var en trasa. Andra sätt är den totala utfrysningen som jag var med om i sörre delen av gymnasietiden. Alla säger att man inte ska bry sig. Andra säger att man måste göra något åt det, men ändå hände inget. Den enda som jag vill tacka och tyvärr inte kan och vill nämna i namn var händelsen utanför en gammal biljardhall på Storgatan i Falkenberg. Jag och min klasskamrats broder var där och provade att spela lite biljard. Händelsen är preskiberad och idag vet jag att dessa inte kommer att göra mig eller andra illa. Snarare tvärtom. Om De ser att jag råkar illa ut, så kommer dessa att hjälpa mig sa dom.

Idag minns jag inte villka dessa är och idag är jag glad över att dem bad om ursäkt.

Den händelsen skedde ungefär så här:

Jag och kompisen var på biljardhallen. provade som sagt på lite biljard. Tack vare en snäll kille som hade biljarden, fick vi spela gratis. Men den glädjen försvann så fort dessa killar kom och började blåsa rök i ansiktet på oss. Framförallt mig. Jag har astma och jag visste redan då att det var tillåtet med att röka där inne, men just i det tillfället så var det väldigt lite rök och man kunde vistas i dessa lokaler.

Men vi fick i alla fall ”fly” från lokalen och ut på Storgatan. Vi gick vänster ut mot kompisens bostad. Då var det någon som spottade i mitt hår och det var inte en liten spottloska som hamnade på mitt huvud.

Sedan såg 2 lärare som igentligen jobbade på en annan skola i stan. De skrek till dom att sluta och eftersom jag var helt knäckt och grät (tror jag i mitt minne) och att jag fick komma in och tvätta bort spottloskan i skallen.

Helgen kom och gick. Måndag morgon (tror jag det var) Ringde det på lärar-telefonen i klassrummet. Läraren sa att jag skulle upp till Kuratorn. Där satt 2 av 3 eller 4 killar på dennes kontor. Dessa bad om ursäkt och det tycker jag än idag att det var mycket starkt av dessa personer. Idag vill jag gärna träffa dessa, men har idag ingen aning om villka dessa är. Men en av dessa TROR jag att han spelar gitarr i ett av våra lokala band i min stad.

Men eftersom detta var en av händelserna som jag kunde avhysa och att dessa fick be om ursäkt, så har ändå den vardagliga mobbingen fortsatt. Det är inte den mobbingen med glåpord eller den fysiska med slag och sparkar som är värst. Det är den tysta mobbingen, alltså dessa som bara står och tittar på. Den andra är utfrysningen. Den råkade jag mest ut för under gymnasietiden.

Sedan har det varit så när det gäller grupptryck, att man av någon konstig anledning följer med dessa som mobbar. Civilkurage är vad ordet heter för att bryta denna konstiga jargong alla har. Det spelar ingen roll att man skämtar eller vad det än är. Bara alla är med på det. Sedan kan man skämta, men personen som skojar och skämtar inte ser att personen inte är med på dessa skämt. Att man tar illa vid sig. Som exempel när man försöker prata allvar om en sak och då börjar motparten skämta om vissa saker i en viss fråga eller mening man slänger ur sig. Jag förstår inte varför vissa hela tiden ska lägga det för vana att göra så. Själv förstår jag att man skämtar om felsägningar m.m. Det är ju spelets regler. Men ibland går det till överdrift och då kan man bli sårad. Vissa personer förstår inte jargongen som pågår i olika arbetsplatser. Där av kan man tolka det som mobbing eller fel i kemin m.m.

Jag har blivit mobbad på 90-talet, ja, men vad jag vill berätta är att man inte ska bry sig. Jag anser att man ska bry sig mera idag. När det idag till och med är bevisat att många inte ens har civilkurage i vårt samhälle. Beviset är av den anledning jag läst i media om en äldre person som råkade ut för en vilt-olycka och inte fick hjälp av medtrafikanter. Han var nästan dräkt av sitt eget blod och ville ha hjälp.

En historia till:

Jag var ute på stan en gång. Då såg jag men man som låg i en parksoffa vid stadshuset. Jag gick själv fram och frågade hur det var fatt. Han svarade med att han mådde bra och tackade för att jag gick fram och frågade. Jag blev överlycklig av den tacksamheten. Än idag blir jag rörd över att denna personen tackar mig för en sådan självklarhet som alla borde göra oftare. Samma sak gäller när man är på konserter och andra stora evenemang och arrangemang. Hur mår personen bredvid? Kan man göra vad som helst? Och så vidare.. Det är för min del en självklarhet för att försöka göra alla som är i närheten att må bättre.

Att jag själv varit mobbad och att jag själv vill göra något åt detta har jag försökt nu i flera år. En sak är att jag startade en facebook-grupp som heter ”Nej till våld och droger – NTVOD” och att jag försker debattera genom att blogga m.m.

När det gäller mobbing som skett i allmänhet och allt med Instagram och det som skett i skolan i Göteborg och på nätet m.m. gör mig än mer förbannad. Jag läser idag i kvällstidningarna (Aftonbladet och Expressen/GT/Kvällsposten om just dessa saker om just #mobbing #mobbad m.fl. Kampanjen är storslagen och det är inte helt fel att jag (Christer Eklund) som driver diggo.se också skriver om sig själv och om just mobbing. Att jag själv är drabbad och att jag lätt tar åt mig, vet jag inte. Men än idag är det som en tagg i bröstet att inte skolan eller andra vuxna kan göra något åt detta. Att jag helatiden hör från klasskamrater att jag inte ska bry mig gör mig än mer galen på detta tjat. GÖR NÅGOT ÅT DET ISTÄLLET!

Vad jag menar är att man ska prata med personerna istället som mobbar och att man till en viss gräns även kan bli kompisar med dem istället.

Ja jag har inte dem direkta lösningarna, men jag lovar att jag vill göra något åt detta tillsammans med svenska folket.

Vid pennan:
Christer Eklund
dirver bloggen Diggo.se

 

css.php