Jag blev väldigt berörd över ett inslag och intevjuv på TV4 angående en tjej vid 4 års ålder har Leighs Syndrom och att dem visar glädjen i sitt liv, fastän de vet att hon inte har långt kvar att leva. Jag blev också berörd över att de har en sådan humor i sin blogg. Men vad gör man. Själv har man legat på sjukhus i sin barndom, så varför får man inte skratta? Som jag brukar säga. ”Det är inte långt mellan skratt och gråt”. Jag tycker Familjen Krogh ska kämpa och se frammåt, även om det är svåra tider som det är just nu.
Vi ll tipsa om en länk till deras blogg: busungar.krogh.se
När jag läste om deras resa till TV4 och om hur deras GPS tjatade och gnabbade, så kunde jag inte hålla mig för skratt…..
