Över 60 000 personligen blir mobbade årligen i Sverige. Under de åren har jag blivit mobbad även i skolan och i andra sammanhang. Alla som blivit mobbare försöker att tala om på olika sätt att dem är utsatta. Men när övriga i omgivningen säger ”bry dig inte” eller ”skit i dem”, då växer frustrationen av att man inte blir hörd och trodd på. Jag har blivit utsatt säkert på olika sätt under 14 år jag gick i skolan. Framförallt de sista 7 åren i alla fall. Då jag gick på Tullbroskolan och det hände en hel del. Den generationen som var där, så var det ungefär en klass på ca 20-30 personer (kanske inte alla personer), men nästan, tyvärr gick då ungefär så många i olika klasser och i olika årskurser och idag vet jag inte så mycket om vem eller vilka som gick när och hur. Men Det kändes i alla fall som om att det var en ”mob” som gärna trackaserade en på skolan. Jag har tidigare berättat om just att jag tidigare blivit mobbad under skoltiden. Ändå får detta fortsätta att fortgå även i Falkenbergs skolor. Jag är dock lyckligt lottad av att en av mobbing incidenterna som jag också berättat om, så fick jag hjälp via skolkurator och andra personer i min omgivning. Om jag hade drabbats av samma sak idag, så hade jag inte gått till skolan och berättat vad jag råkat ut för. Både för Mamma och mina syskon och andra i omgivningen och sedan inte gått till skolan alls.
Jag är riktigt arg över hur andra personer kanske i min närhet som går i skolan idag är mobbare eller mobboffer. Jag gillar det inte. Sedan skyller folk på att det beror på ens omgivning och att man inte har bra föräldrar och att man kanske har dåliga kompisar osv. Men jag tror det finns andra aspekter om att exempel att mobbaren mår dåligt och vill hävda sig och synas. Men samtidigt är det så också att man ska inte skylla på dessa saker heller. Men att lösa detta är både skola och föräldrar som måste ENGAGERA SIG mer för att alla ska få en bra trivsel. Som att anordna familjedagar på skolan och försöaka göra mer trivsel på skolan och dess skolgård. Allt från att hjälpa till att anordna lekplatser eller förbättra dessa och att kanske bygga bollplank för att göra roligt och att bygga bort vrår som gör att man kan bli mobbad ”utanför” det synliga området.
Jag tycker att alla ska bära sitt strå till stacken. Friends må vara en bra organisation till att häva mobbingen. Men vi måste arbeta mera och försöka få bättre förståelse om varför uppstår dessa händelser kring mobbing. Varför mobbar man? Varför blir man mobbad? Och så vidare.
Sedan ser vi nu hur det ser ut i världen med krig och elende. En röst som ekar i mitt huvdud när det gäller bråk, mobbing och trakaserier är: ”Inte konstigt att det är krig här i världen”.
Jag funderar och tycker om att skriva om dessa saker och att folk ska försöka förstå kring hur man kan må efter att man blivit utsatt av dessa saker. Vissa tar självmord över att dem inte orkar, andra vågar inte berätta för att det är skämmigt och vissa försöker tala om att man blivit utsatt, men då säger folk i ens omgivning att man inte ska bry sig för att de tycker att det blir roligare att mobba sådana som bryr sig och reagerar. Vilken väg man än går, så har man ändå rumpan bak.
Jag tycker lärare och övrig personal och ”rastvakter” bör ta ett mycket större ansvar. Just nu känns det som dem bara släcker bränder och i nästa stund blossar det upp nya. Istället för att gå till botten med problemet.
Flytta mobbarna till en annan skola?
Varför ska man flytta på personen som blir mobbad?
Varför säger skolan att det inte är ens problem?
Varför skyller alla på alla istället för att göra något istället?
Ja jag känner att jag har frågor som gör att jag blir trött på problemet när det gäller just trakaserier och mobbing. Vi måste angripa just denna ”svulst” för att bli av med denna elaka ökningen av mobbing i skolor och på arbetsplatser.
Förslag är att det ska införas faddrar och att man alltid kan prata med denna person. Att man också kan ta hjälp av skolsyster, kurator eller varför inte psykolog eller annan personal. Sedan ska det vara en form av ett team mellan föräldrar, barn och lärare och annan personal. Faddrarna ska vara som en kompis och att man också ska hitta på saker kanske efter skolans slut. Jag är riktigt glad över hur detta har falligt väl ut i liknande idéer i skolor. Men ändå fortsätter det. Målet kanske är att bli astronaut. Men vi måste gå en väg och den vägen måste alla eftersträva att vi ska nå. Just i detta fallet är att försöka minska eller ha en nollvision av att det inte ska mobbas för huvud taget!
Jag tycker också att vi bör tänka om och tänka rätt. Alla snackar om kostnader och att det inte ska skjutas i höjden osv. Vi måste inse fakta. Att motverka mobbing kostar inte ett öre! Eller det kanske kostar, men det får man sedan igen efter skolan av minskad sjukfrånvaror på jobbet, minskad psykvård och andra instanser och framförallt kanske minskad självmordsstatistik.
Jag själv lever nog med form av panikångest/ångest och en form av ”EPD” Efterproduktionsdeperision eller liknande. Jag vill att många ska få ha det bra och jag känner mig oftast stolt över att jag lyckas göra någon glad och att man gjort hans eller hennes dag bra. Jag vill inte att någon ska må dåligt i vårt hårda samhällsklimat.
Därför vill jag hylla Bosse i Glada Huddikteatern. Som tyvärr inte finns i bland oss. Då han avled för någon månad sedan. Han kunde säga ”Kan inte jag få en kram”. Då blir man bara så glad. Att en så kramgo kille gick ur tiden så snabbt är så sorgligt att det skär i hjärtat på en. Om alla hade mer av hans glädje, vänskap och det lugn som Bosse hade, så hade faktiskt världen sett lite annorlunda ut.
Till alla mobbare som är där ute. Vad hade du gjort om du själv hade blivit utsatt för alla dessa saker som du gör mot ”svaga” personer och som kanske ser lite annorlunda ut eller är annorlunda klädd?
Jag säger bara det att Jag hade nog tänkt till och funderat. Vad håller jag på med.
Men sedan så är det så att jag och många har förmåga att ”hänga med” den som är drivande i mobbingen. Jag har själv en del att skämmas över och ja jag har ibland nu i efterhand kännt mig som en dålig människa när man tänker tillbaka. Alla har vi förmåga att följa efter ”flocken”. Alla säger en sak och ingen vågar sticka ut. Jag känner mig ibland som det ”svarta fåret” när man tycker annorlunda. Eller som en robot sa i en tecknad serie som gick på CartoonNetwork för ett tag sedan (tror jag): ”Annorlunda är bra”. Ja, så länge man inte skadar eller dödar någon, så är annorlunda bra. Jag är mycket stolt över att jag nu försöker ändra på mig för att göra denna lilla värld lite mer human att leva i. Du som möter en okänd person som utstrålar en glädje, VÅGA KRAMA! Våga säga ett vänligt ord till någon. Våga göra något positivt. Jag själv har gått igenom så jävla mycket kring hjärta och annat på sjukhus i mina dar, men jag ska ge mig fan på resten av mitt vuxna liv att ge något positivt. Så mycket jag bara kan.
