Jag har lyssnat på nästan alla podcast med OffAir med Susanne Sjögren, Karin Frick, Anna Brolin och Maud Bernhagen. I många podcast har man hört hur dem disskuterar bakom kulisser, lättsamt och alvarligt om sport och media.
Ett avsnitt kände jag att jag måste skriva om. Det är om Fuck Cancer. Ja jag är inte drabbad, men har eller har haft familjemedlemmar, släkt och vänner som blivit drabbad av den elaka sjukdomen. När Susanne satt på sjukhuset med sin dotter, tänkte jag genast på min mamma när hon satt och vakade över mig när jag låg på sjukhus för helt andra saker. Jag kan förstå hennes känslor och jag förstår också självklart min mamma i detta fallet också. Även om jag själv inte har barn, men har levt till och från på sjukhus av olika själ och jag vet att vissa personer som har cancer lämnar sjukhuset väldigt sällan. Sedan så när jag tänkte på det där med cancer, så som jag nyss skrev har vänner och släkt med flera som drabbats av den elaka cancern. När Susanne Sjögren nästan bröt ihop i podden, blev jag mycket berörd. Man ser en sport journalist och med alvarsam och glad min pressenterar om Zlatan eller Anja Pärsons bragd eller någon annan sport. Så tänker man inte på att det är en människa bakom. Jag tänker på det där nu att hon är stark att berätta om detta öppet på en pod. Jag berättar gärna om att jag har medfött hjärtfel och att jag har varit på sjukhus. Det är ingen hemlighet.
Jag vet hur kämpigt det kan vara att vara på sjukhus. När jag är på besök på sjukhus, så är jag bara. När personen jag besöker sover, så sitter jag på en av stolarna och bara är. Jag går in i nån form av beredskap/avslappning-mode. Jag bara är helt enkelt. Med lärdom av att jag har varit på sjukhus mer eller mindre hela mitt liv på ett eller annat sätt.
Men att ens barn är sjukt är hur jobbigt som helst, man vill ta bort det onda som gör ont, men kan inte och den maktlösheten som man har går inte att beskriva och att försöka ens kan jag inte göra här.
