diagnos

Många lever med psykisk ohälsa

av

Många lever med psykisk ohälsa och må så pass dåligt att de vill ta sitt eget liv. För inte så länge sedan fick jag reda på att en av mina främsta vänner var nära att ta sitt liv. För ca 10 år sedan eller något sådant, så träffade jag på en vakt eller värd för en specifik restaurang i Falkenberg som just skämtade och vi hade roligt åt vissa saker, så som att jag ofta drack Zingo. Då frågade han jämt om jag blev berusad på detta och vi eller oftast han som skämtade om detta. Då jag nästan 9 av 10 drack alkoholfria drycker.

Sedan fick jag reda på att personen hade tagit sitt liv. Personen jag tyckte mycket om och som jag nästan varje gång gick ner till stan, var för denna kille. Dock har jag ingen aning om vad han heter eller vad han bodde eller vilka föräldrar eller syskon han hade. Alltså, det är oftast en skam över hur att man mår dåligt psykiskt. Men det behöver inte vara så. Jag lever i och kring med folk som har psykisk hälsa, samma sak gäller mig själv. Jag har oftast funderat på varför jag drabbats av detta. Jag har nog ”gått in i väggen-syndromet”. Jag har drabbats av panikångest och annat. Men jag vet att många idag som lever ständigt med exempel ADHD har ständiga problem eller möjligheter. Vi kan ta exempel Blondinbella som jag nämnt tidigare i bloggen, hon har ADHD och driver företag. Tack vare dessa drivande krafter som hon har, så har hon gjort detta till positiva saker. Många gnäller oftast om sin diagnos. Var det bra för personen att få sin diagnos? Eller var det bra? Det är oftast en bra fråga. Vissa lever med olika funktionsnedsättningar utan att ha en diagnos. Andra vill få det fixat, andra inte. Att leva med ovissheten av många, kan bli frustrerande. Då finns möjligheten till att bli diagnostiserad. Jag känner många inom min bekantskapskrets som har eller inte har diagnos. Det är inget fel med varken det ena eller det andra. Personerna jag är med tänker jag inte på att de har  ADHD eller Aspergers eller Down syndrom eller liknande. Utan där går Kalle Andersson eller Peter Hansson. Visst, det märks att personen har kanske ADHD. Men det är inte vad jag tänker på i första taget.-

Jag vill med detta inlägg att tala om för er att diagnoser är varken rätt eller fel. Men att man måste tänka på att vi kan tolka saker annorlunda. Vissa saker kan vara förstärkta och vissa kanske ”går in i väggen” bara för att det är roligt med just den saken. Jag har själv fått erfara detta och lever med det varje dag. Även om jag inte har en diagnos eller kanske har jag det?

Till alla som inte vet vad psykisk hälsa/psykisk ohälsa är, försök hitta information och försök förstå.

C E

Transportstyrelsen ska inte se så fyrkantigt på diagnosern

av

Alla vi som lever med eller utan diagnoser i vårt samhälle och kör fordon, oavsett vem eller vad det är, så ser jag människan, inte någon diagnos. Att ha fått köra tåg prickfritt och sedan få en diagnos, så menar Transportstyrelsen att han inte är lämpad, bara för att han fått en diagnos. I detta fallet var det en lok-förare. Nu kommer Transportstyrelsen med ett nytt beslut med en som jobbar på tåg och han fick en annan diagnos – ADHD.

Oavsett vilken diagnos man har eller inte har någon diagnos, så är eller KAN man vara icke lämpad att köra ett fordon. Det finns många som har diagnoser, som kör fordon bättre än en ”normal-störd”.

Har skrivit ett par rader på mina kommentarer i olika artiklar på nätet: ”Var det inte så med en person som var lokförare också? Alltså han hade Aspergers och hade kört tåg prickfritt i över 20 år, ändå fick han inte köra. Tack vare Transportstyrelsen. Tycker reglerna är lite väl snåriga….”

och sedan ”Transportstyrelsen är jävla diagnos-ryttare”

Sedan kommenterade jag en annan person i samma artikel, men med ett svar som jag skrev så här:

”Jonas De är det som stör mig hur Transportstyrelsen behandlar diagnoser. Dem ser inte personen, utan diagnosen. Jag arbetar dagligen med detta i en förening som heter Attention. Att INTE diskriminera eller tala om att dessa diagnoser är fara för andra. Vissa har en ouppmärksamhet, men många och då menar jag MÅNGA kan dessa arbetsuppgifter utan problem. Sedan är det så att myndigheter i stort skiter i personen och tittar bara på papper med ordet eller orden ”ADHD”, ASPERGER och AUTISMSPEKTRA. Det stör mig mer än att se människan bakom. Se människan, inte diagnosen!”

Jag blir bara så arg över hur man inte ser människan bakom diagnosen, utan bara diagnoserna.

Att man sedan ger dispens till vissa personer med exempel ADHD eller Aspergers, gör mig än mer arg. Jag säger diskriminering. Transportstyrelsen ska inte se så fyrkantigt på diagnoserna. Det finns värre diagnoser och värre sjukdomar som gör att man inte är lämpad för att köra fordon eller köra yrkestrafik. Jag blir arg och jag blir less på myndigheters fyrkantiga värld.

Fler kommentarer och artikeln hittar ni här:
http://www.metro.se/nyheter/jimmy-fick-adhd-diagnos-far-inte-jobba-kvar/EVHndp!pjLAsEEFC94E6/?fb_comment_id=fbc_273372386164120_884414_273374876163871#f75273fd9d1efc

Sedan finns det en blogg som jag också hänvisar till: http://adhdpappan.vimedbarn.se/blev-precis-nedsparkad/

Samhället lever med fördommar

av

Jag brinner för vissa samhällsfrågor just nu och jag har funderat hur vårt samhällssystem gör med oss. Systemet med Arbetsförmedling, Försäkringskassa m.fl. Båda myndigheterna vill att man ska jobba och den ena myndigheten säger att man är för sjuk för att jobba och den andra säger att man är inte är tillräckligt sjuk för att få sjukersättning. Om Arbetsförmedling, Försäkringskassan och LSS-handläggare med flera myndigheter och instruktioner sammarbeta mera och utvecklar lagar, så kanske alla kan få ett arbete oavsett funktionshinder eller sjukdom. Vissa klarar av att arbeta kanske 20%, men vill ha ut skälig inkomst. Vissa vill kanske jobba heltid. Men om personen blir sjuk, så ska inte karrensdagen hindra en att sjukskriva sig. Jag är oroad hur samhället blivit hårdare på svagare personer i vårt samhälle. Inte bara funktionshindrade, utan även uteliggare, tiggare, sjuka och andra utsatta i vårt samhälle som kämpar sig fram. Dessa personer ska inte behöva kämpa för sina rättigheter, då de redan antingen inte har någon bostad och/eller har sina svårigheter i livet. Man ska kunna få hjälp från dag ett. Oavsett vad det är för problem man har. Så fort man har ett ”dolt” handikapp eller ”dolda funktionshinder” eller annat smått, så måste man skrika i megafonen. Samtidigt har vi politiker, tjänstemän och andra företagare och aktieägare som tar hutlöst mycket med lön. Om man sänker deras löner och ger den sänkta procenten till välgörande ändamål, så som till handikappade och hemlösa med flera. Det behöver inte vara att ge pengar, utan ge nått som verkligen behövs för många av de hemlösa exempel. Bostad kort och gott. Eller för en funktionshindrad, kanske behöver något annat som de behöver. Men för att vi i vårt samhälle inte ska vara rädda för andra personer bara för att man är lite annorlunda, så måste vi riva murarna vi har inom oss när det gäller fördommar med mera. Anställ gärna funktionshindrade, anställ gärna personer som är lite udda. Jag har fått lite inspiration av exempel Zlatan Ibrahimovic och Pär Johansson. Att vi ska se människan och inte funktionshindret. Vi är så utseendefixerade och personlighetsfixerade idag, att man nästan skäms för att vara svensk. Vi snackar om främlingsfientlighet, vi snackar om att inte vi ska vara rasister och döma andra. Men vad gör vi själva?

Ta ett exempel:

En anställd talar om att något är fel. Exempel en Whiteboard. Att man inte ska sätta upp allt för mycket på den. Sedan får personen ”kalla handen” om att.. Du som har hjälp, ska väl inte jobba inom samma område? Personen i frågan menar att folk med vissa funktionshinder ska inte ha för mycket intryck och för mycket att titta på. Vem som jobbar och dagens datum och veckodag, det räcker menar personen. Personen själv har liknande diagnoser om det som personen jobbar med. Jag undrar en sak: Håller vi på att gå tillbaka när många av funktionshindrade satt på institution fram till slutet av 1970-80-talet? Jag vill att funktionshindrade har en begåvning, jag vill att alla ska kunna arbeta efter sin egen förmåga, men inte förlora på det. Idag gör många av dem det. Jag menar, det måste finnas något ”mellansteg” än lönebidrag och LSS daglig verksamhet. Men idag finns inte något sådant vad jag vet.

Idag lever vi i 2010-talet och vi har gått in i snart 3:e månaden i 2014. Vi har gjort mycket med LSS, vi har gjort mycket med allt annat för många funktionshindrade och allt annat, det finns också många eldsjälar i vårt samhälle som försöker jobba fram saker som ska göra det bra för en person.

Jag lever jämt eller nästan ofta med någon som har någon form av diagnos, jag ser saker och ting som många inte ser, men ändå försöker jag göra min röst hörd när det gäller detta ämne. Nu har jag bara skrivit om funktionshindrade, men när man är hemlös så anser jag att på sätt och vis är ”funktionshindrad”. Vad jag menar är att man kan inte göra det man vill på samma sätt än om man har en bostad. Man måste kämpa hårdare ute på gatan än om man har en trygghet osv. Samma sak gäller olika former av Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar  (NPF) och fysiska handikapp med mera. Det finns så många diagnoser, så jag tänker inte räkna upp alla diagnoser. Men jag vill ändå höja våra röster för att det ska bli en bättre värld. Jag står för denna text och jag står för vad vi behöver. Vissa behöver mindre hjälp, andra mer och hjälpen som man behöver får man inte. Det varierar en hel del. Det är det som jag tycker är fel beroende på vart man bor i vårt land.

Att vi bli utnyttjade stör mig mer än något annat. Därför tänker jag kämpa för varje person och varje ledig tid att vilja stötta alla som kommer i min väg. Det kan vara en gest, eller bara vara. Jag vill inte vara den person som folk ska komma ihåg att jag inte gjort någonting. Jag är djupt tacksam för att jag har min vassaste penna just nu. Den slipas och den filas varje gång. Jag kanske inte har någon bra talan, men min penna är desto större.

 

Överdosering av diagnoser eller vill samhället sätta oss i fack?

av

Jag förstår inte samhället är så negativ till NPF, eller andra diagnoser. Om man ser på TV, eller lyssnar på radio eller också ser på olika filmer, så kan jag tippa på att det finns nån sångare/sångerska eller skådespelare eller gruppmedlem som exempel har ADHD. Vi kan räkna upp någon artist eller skådespelare som har någon form av NPF.

Jag tycker att alla i samhället har fått en överdosering av diagnoser. Du har en personlighet, du har vissa kriterier som gör att du funkar på ett sätt. Du har kanske en diagnos. Men det skrivs en hel del om hur man ”måste” vara för att få just den diagnosen.

Men sedan så finns det en annan fundering i det hela. Varför måste samhället sätta oss i fack? Visst man har sin problematik och så. Det är inte det som jag kritiserar, det jag kritiserar är att samhället beter sig som en barnunge som inte har någon vetskap om hur eller vad en diagnos ska utformas på pappret. Vi kan ta exempel stress som är ett enormt problem även för de som inte har NPF.

De som har NPF kanske stressen är tio gånger värre än om en normal människa utsätts av en viss stress. Det är bara en del i det hela.

Att någon går till läkaren för bruten arm eller problem med annan åkomma än exempel ADHD eller nån annan åkomma inom NPF, så brukar läkaren koncentrera sig på NPF-problemet INTE den brutna armen eller den andra åkomman som man har problem med just nu eller just då man är hos läkaren.
Eller om man har någon med sig, så pratar man inte med patienten, utan man pratar med den som följer med personen i fråga.

Något är snett i samhället. Är det så att samhället vill solla bort folk och sätta dessa i olika fack? Det enda som dessa vill som har en NPF-diagnos är att de vill ha hjälpmedel. Exempel talsyntet för de som har dyslexi. Eller annan hjälp för andra åkommor. Samma sak att du behöver kryckor för ditt brutna ben, samma sak behöver du hjälpmedel när du har andra problem.

Att bli diskriminerad i samhället är vanligt. Vad gör du?

 

css.php