Jag brinner för vissa samhällsfrågor just nu och jag har funderat hur vårt samhällssystem gör med oss. Systemet med Arbetsförmedling, Försäkringskassa m.fl. Båda myndigheterna vill att man ska jobba och den ena myndigheten säger att man är för sjuk för att jobba och den andra säger att man är inte är tillräckligt sjuk för att få sjukersättning. Om Arbetsförmedling, Försäkringskassan och LSS-handläggare med flera myndigheter och instruktioner sammarbeta mera och utvecklar lagar, så kanske alla kan få ett arbete oavsett funktionshinder eller sjukdom. Vissa klarar av att arbeta kanske 20%, men vill ha ut skälig inkomst. Vissa vill kanske jobba heltid. Men om personen blir sjuk, så ska inte karrensdagen hindra en att sjukskriva sig. Jag är oroad hur samhället blivit hårdare på svagare personer i vårt samhälle. Inte bara funktionshindrade, utan även uteliggare, tiggare, sjuka och andra utsatta i vårt samhälle som kämpar sig fram. Dessa personer ska inte behöva kämpa för sina rättigheter, då de redan antingen inte har någon bostad och/eller har sina svårigheter i livet. Man ska kunna få hjälp från dag ett. Oavsett vad det är för problem man har. Så fort man har ett ”dolt” handikapp eller ”dolda funktionshinder” eller annat smått, så måste man skrika i megafonen. Samtidigt har vi politiker, tjänstemän och andra företagare och aktieägare som tar hutlöst mycket med lön. Om man sänker deras löner och ger den sänkta procenten till välgörande ändamål, så som till handikappade och hemlösa med flera. Det behöver inte vara att ge pengar, utan ge nått som verkligen behövs för många av de hemlösa exempel. Bostad kort och gott. Eller för en funktionshindrad, kanske behöver något annat som de behöver. Men för att vi i vårt samhälle inte ska vara rädda för andra personer bara för att man är lite annorlunda, så måste vi riva murarna vi har inom oss när det gäller fördommar med mera. Anställ gärna funktionshindrade, anställ gärna personer som är lite udda. Jag har fått lite inspiration av exempel Zlatan Ibrahimovic och Pär Johansson. Att vi ska se människan och inte funktionshindret. Vi är så utseendefixerade och personlighetsfixerade idag, att man nästan skäms för att vara svensk. Vi snackar om främlingsfientlighet, vi snackar om att inte vi ska vara rasister och döma andra. Men vad gör vi själva?
Ta ett exempel:
En anställd talar om att något är fel. Exempel en Whiteboard. Att man inte ska sätta upp allt för mycket på den. Sedan får personen ”kalla handen” om att.. Du som har hjälp, ska väl inte jobba inom samma område? Personen i frågan menar att folk med vissa funktionshinder ska inte ha för mycket intryck och för mycket att titta på. Vem som jobbar och dagens datum och veckodag, det räcker menar personen. Personen själv har liknande diagnoser om det som personen jobbar med. Jag undrar en sak: Håller vi på att gå tillbaka när många av funktionshindrade satt på institution fram till slutet av 1970-80-talet? Jag vill att funktionshindrade har en begåvning, jag vill att alla ska kunna arbeta efter sin egen förmåga, men inte förlora på det. Idag gör många av dem det. Jag menar, det måste finnas något ”mellansteg” än lönebidrag och LSS daglig verksamhet. Men idag finns inte något sådant vad jag vet.
Idag lever vi i 2010-talet och vi har gått in i snart 3:e månaden i 2014. Vi har gjort mycket med LSS, vi har gjort mycket med allt annat för många funktionshindrade och allt annat, det finns också många eldsjälar i vårt samhälle som försöker jobba fram saker som ska göra det bra för en person.
Jag lever jämt eller nästan ofta med någon som har någon form av diagnos, jag ser saker och ting som många inte ser, men ändå försöker jag göra min röst hörd när det gäller detta ämne. Nu har jag bara skrivit om funktionshindrade, men när man är hemlös så anser jag att på sätt och vis är ”funktionshindrad”. Vad jag menar är att man kan inte göra det man vill på samma sätt än om man har en bostad. Man måste kämpa hårdare ute på gatan än om man har en trygghet osv. Samma sak gäller olika former av Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) och fysiska handikapp med mera. Det finns så många diagnoser, så jag tänker inte räkna upp alla diagnoser. Men jag vill ändå höja våra röster för att det ska bli en bättre värld. Jag står för denna text och jag står för vad vi behöver. Vissa behöver mindre hjälp, andra mer och hjälpen som man behöver får man inte. Det varierar en hel del. Det är det som jag tycker är fel beroende på vart man bor i vårt land.
Att vi bli utnyttjade stör mig mer än något annat. Därför tänker jag kämpa för varje person och varje ledig tid att vilja stötta alla som kommer i min väg. Det kan vara en gest, eller bara vara. Jag vill inte vara den person som folk ska komma ihåg att jag inte gjort någonting. Jag är djupt tacksam för att jag har min vassaste penna just nu. Den slipas och den filas varje gång. Jag kanske inte har någon bra talan, men min penna är desto större.
