MeToo är inte bara för er tjejer

Jag kunde inte hålla mina fingrar i styr idag. Var tvungen att lägga ut nått på Facebook för känslan av vad man själv råkat ut för. För flera år sedan under högstadiet drabbades jag av några ”idioter till mobbare” och en gång drabbades jag av ett antal personer som både trakasserade mig med spott, rök och annat. Men under tiden jag gick på högstadiet, så kom glåporden haglande mot mig nästan varje dag. Det som skedde på Storgatan hände en gång, dessa grabbar bad sedan om ursäkt, men vissa saker sätter än spår i en. De som inte bad om ursäkt var det som skedde varje dag (nästan) i skolan. Lokalerna trivdes jag i och många lärare och övrig personal tydde jag mig till utan att tala om varför. Idag förstår jag varför och det berodde på enstaka elever som istället trakasserade och mobbade mig tyckte jag mer om att de skulle helst vara vän med mig. Men det blev som det blev och ni kan läsa mer på Facebookinlägget här nedan i korta drag. Jag hade gärna skrivit mer eller mindre en hel roman om vad som hände och vad som INTE hände under den tiden. Det fanns dock krafter inom mig som gör mig stark att berätta och det finns krafter idag inom mig som säger att man ska gå vidare. Ja jag går vidare idag, idag har jag kommit till ett av mina största mål och det är att jag fått ta körkort (2015). Andra mål är inte nådda, men de kommer de att bli eller så får man drömma. Händelserna på min högstadieskola har satt spår än idag. Men hänger inte läpp för det, mer än om just ”MeToo”-kampanjen som hägrar om att ni tjejer också blir trakasserade och allt vad det innebär. Oavsett om det har en sexuell anknytning eller ej så är det ändå en form av mobbing och det vill jag här med säga att jag inte alls tycker om. På samma sätt som jag blev drabbad för snart 25 år sedan eller liknande, så vill jag inte att min syster, bror eller kvinnliga vänner ska bli drabbade heller. För mig är det väldigt lågt att trakassera någon för huvud taget.

Med detta sagt, så läs ”ingressen” i mitt Facebookmeddelande:

 

 

 

Över 60 000 mobbas varje år

Över 60 000 personligen blir mobbade årligen i Sverige. Under de åren har jag blivit mobbad även i skolan och i andra sammanhang. Alla som blivit mobbare försöker att tala om på olika sätt att dem är utsatta. Men när övriga i omgivningen säger ”bry dig inte” eller ”skit i dem”, då växer frustrationen av att man inte blir hörd och trodd på. Jag har blivit utsatt säkert på olika sätt under 14 år jag gick i skolan. Framförallt de sista 7 åren i alla fall. Då jag gick på Tullbroskolan och det hände en hel del. Den generationen som var där, så var det ungefär en klass på ca 20-30 personer (kanske inte alla personer), men nästan, tyvärr gick då ungefär så många i olika klasser och i olika årskurser och idag vet jag inte så mycket om vem eller vilka som gick när och hur. Men Det kändes i alla fall som om att det var en ”mob” som gärna trackaserade en på skolan. Jag har tidigare berättat om just att jag tidigare blivit mobbad under skoltiden. Ändå får detta fortsätta att fortgå även i Falkenbergs skolor. Jag är dock lyckligt lottad av att en av mobbing incidenterna som jag också berättat om, så fick jag hjälp via skolkurator och andra personer i min omgivning. Om jag hade drabbats av samma sak idag, så hade jag inte gått till skolan och berättat vad jag råkat ut för. Både för Mamma och mina syskon och andra i omgivningen och sedan inte gått till skolan alls.

Jag är riktigt arg över hur andra personer kanske i min närhet som går i skolan idag är mobbare eller mobboffer. Jag gillar det inte. Sedan skyller folk på att det beror på ens omgivning och att man inte har bra föräldrar och att man kanske har dåliga kompisar osv. Men jag tror det finns andra aspekter om att exempel att mobbaren mår dåligt och vill hävda sig och synas. Men samtidigt är det så också att man ska inte skylla på dessa saker heller. Men att lösa detta är både skola och föräldrar som måste ENGAGERA SIG mer för att alla ska få en bra trivsel. Som att anordna familjedagar på skolan och försöaka göra mer trivsel på skolan och dess skolgård. Allt från att hjälpa till att anordna lekplatser eller förbättra dessa och att kanske bygga bollplank för att göra roligt och att bygga bort vrår som gör att man kan bli mobbad ”utanför” det synliga området.

Jag tycker att alla ska bära sitt strå till stacken. Friends må vara en bra organisation till att häva mobbingen. Men vi måste arbeta mera och försöka få bättre förståelse om varför uppstår dessa händelser kring mobbing. Varför mobbar man? Varför blir man mobbad? Och så vidare.

Sedan ser vi nu hur det ser ut i världen med krig och elende. En röst som ekar i mitt huvdud när det gäller bråk, mobbing och trakaserier är: ”Inte konstigt att det är krig här i världen”.

Jag funderar och tycker om att skriva om dessa saker och att folk ska försöka förstå kring hur man kan må efter att man blivit utsatt av dessa saker. Vissa tar självmord över att dem inte orkar, andra vågar inte berätta för att det är skämmigt och vissa försöker tala om att man blivit utsatt, men då säger folk i ens omgivning att man inte ska bry sig för att de tycker att det blir roligare att mobba sådana som bryr sig och reagerar. Vilken väg man än går, så har man ändå rumpan bak.

Jag tycker lärare och övrig personal och ”rastvakter” bör ta ett mycket större ansvar. Just nu känns det som dem bara släcker bränder och i nästa stund blossar det upp nya. Istället för att gå till botten med problemet.

Flytta mobbarna till en annan skola?
Varför ska man flytta på personen som blir mobbad?
Varför säger skolan att det inte är ens problem?
Varför skyller alla på alla istället för att göra något istället?

Ja jag känner att jag har frågor som gör att jag blir trött på problemet när det gäller just trakaserier och mobbing. Vi måste angripa just denna ”svulst” för att bli av med denna elaka ökningen av mobbing i skolor och på arbetsplatser.

Förslag är att det ska införas faddrar och att man alltid kan prata med denna person. Att man också kan ta hjälp av skolsyster, kurator eller varför inte psykolog eller annan personal. Sedan ska det vara en form av ett team mellan föräldrar, barn och lärare och annan personal. Faddrarna ska vara som en kompis och att man också ska hitta på saker kanske efter skolans slut. Jag är riktigt glad över hur detta har falligt väl ut i liknande idéer i skolor. Men ändå fortsätter det. Målet kanske är att bli astronaut. Men vi måste gå en väg och den vägen måste alla eftersträva att vi ska nå. Just i detta fallet är att försöka minska eller ha en nollvision av att det inte ska mobbas för huvud taget!

Jag tycker också att vi bör tänka om och tänka rätt. Alla snackar om kostnader och att det inte ska skjutas i höjden osv. Vi måste inse fakta. Att motverka mobbing kostar inte ett öre! Eller det kanske kostar, men det får man sedan igen efter skolan av minskad sjukfrånvaror på jobbet, minskad psykvård och andra instanser och framförallt kanske minskad självmordsstatistik.

Jag själv lever nog med form av panikångest/ångest och en form av ”EPD” Efterproduktionsdeperision eller liknande. Jag vill att många ska få ha det bra och jag känner mig oftast stolt över att jag lyckas göra någon glad och att man gjort hans eller hennes dag bra. Jag vill inte att någon ska må dåligt i vårt hårda samhällsklimat.

Därför vill jag hylla Bosse i Glada Huddikteatern. Som tyvärr inte finns i bland oss. Då han avled för någon månad sedan. Han kunde säga ”Kan inte jag få en kram”. Då blir man bara så glad. Att en så kramgo kille gick ur tiden så snabbt är så sorgligt att det skär i hjärtat på en. Om alla hade mer av hans glädje, vänskap och det lugn som Bosse hade, så hade faktiskt världen sett lite annorlunda ut.
Till alla mobbare som är där ute. Vad hade du gjort om du själv hade blivit utsatt för alla dessa saker som du gör mot ”svaga” personer och som kanske ser lite annorlunda ut eller är annorlunda klädd?

Jag säger bara det att Jag hade nog tänkt till och funderat. Vad håller jag på med.

Men sedan så är det så att jag och många har förmåga att ”hänga med” den som är drivande i mobbingen. Jag har själv en del att skämmas över och ja jag har ibland nu i efterhand kännt mig som en dålig människa när man tänker tillbaka. Alla har vi förmåga att följa efter ”flocken”. Alla säger en sak och ingen vågar sticka ut. Jag känner mig ibland som det ”svarta fåret” när man tycker annorlunda. Eller som en robot sa i en tecknad serie som gick på CartoonNetwork för ett tag sedan (tror jag): ”Annorlunda är bra”. Ja, så länge man inte skadar eller dödar någon, så är annorlunda bra. Jag är mycket stolt över att jag nu försöker ändra på mig för att göra denna lilla värld lite mer human att leva i. Du som möter en okänd person som utstrålar en glädje, VÅGA KRAMA! Våga säga ett vänligt ord till någon. Våga göra något positivt. Jag själv har gått igenom så jävla mycket kring hjärta och annat på sjukhus i mina dar, men jag ska ge mig fan på resten av mitt vuxna liv att ge något positivt. Så mycket jag bara kan.

Polisen måste bli modern

”Polisen hävdar att man inte kan lösa näthat”

En vanlig person som inte har samma befogenheter har möjlighet att hitta personer som hotar och trakasserar på nätet. Alla vi som surfar på nätet har IP-adresser. Det är en form av telefonnummer/personnummer som vi använder dagligen. Kunskapen för att lösa dessa brott blir bättre, men jag vet inte hur många procent som blir uppklarat, men vad jag förstår, så är det ganska lågt räknat. Jag har läst en hel del och sett en hel del ut bland andra Titti Schults, Jenny Alversjö med flera drabbas av just näthat och hot och trakasserier på nätet. Jag tycker att man ska ge konstruktiv kritik om att saken i frågan exempel om hur en potatis egentligen får se ut. Eller vi kan ta en politisk fråga som barnomsorg. Där kan man diskutera hur, vad och när och vad som är rätt och fel och så vidare. personen som har en annan form av åsikt ska man inte kritisera som person. Att personen är dum i huvudet och så vidare.

Jag har berättat att i unga år, så blev jag drabbad av mobbing och olika former av mobbing. Det sitter i än idag faktiskt. Att hota och trakassera folk bara för att man är annorlunda eller har åsikter om saker och ting.

Alla är vi olika och alla får vi vara olika. Även om det ibland eller oftast känns konstigt.

Jag har skrivit om näthat och mobbing och jag kommer att fortsätta att skriva om detta om och om igen tills det blir någon skillnad om just detta. Jag är inte perfekt heller. Jag kan ibland kränka andra och jag kan ibland utstå moralpanik ibland också. Nä jag jobbar med mina egna känslor och jag jobbar hela tiden med andras känslor också.

Just nu i skrivande stund så sker antisemitism och att man ska hata judar och andra folkslag. Jag avskyr detta. Han eller hon är precis som du och jag och har rätt att leva ett så normalt liv det nu går i denna världen. Att den nu fortskrider och ökas i dagens samhälle gör mig än mer förbannad. Båda kanske gillar samma sorts musik och samma sorts konst. Ändå hatar man den andra personen bara för att han eller hon är jude.

Tänk samma sak gäller när det gäller när vi snackar om raser, svarta och vita och så vidare. Vad är människan funtad?

Jag tycker att vi måste stå mot dessa ”hat-krafter” och ge positiva signaler till istället för att man gillar lika och ändå olika oavsett relegion och ursprung.

Jag älskar när man försöker prata om saker och ting. Även om man vill ha ett visst avstånd i frågan. Se bara hur det fungerar i riksdagen och hur det fungerar i demokratiska sammanhang. I mycket som man disskuterar är alla överens. Men det finns par stora punkter som vi inte är det alltid.

Alla vi måste inse att vi måste göra något. Jag försöker göra något genom att skriva i min blogg och vara aktiv i sociala medier. Jag en kille som är född -77 och lever med att folk ska försöka vara både annorlunda och att man ska se människan. Idag lever vi i ett väldigt modernt samhälle och även med all teknologi som vi har omkring oss. Jag må tycka att vi ibland bör tänka på hur vi själva vill bli behandlade. Om någon säger ”jävla fitta” till dig. Då tycker jag att man kan vara lika elak tillbaka och säga samma sak. Men samtidigt ökas den spiralen till det sämre.

Jag må tycka att det har blivit en hets att hata på nätet. Du skulle aldrig säga något offentligt och öga mot öga. Men oftast bakom en skärm. Samma sak har jag märkt hur debattklimatet är kring hur vi ska vara och inte vara och att man ska vara på en viss norm. Våga vara annorlunda. Sedan må jag tycka att man ska följa normen även om man sticker ut.

Visst man får sticka ut med olika klädval och stil och allt annat. Men man ska också behandla andra som man själv vill bli behandlad.

Näthat är ett elände som vi måste motverka. Näthat måste polis och andra myndigheter ta på allvar. Jag råkade själv bli anmäld till polisen för just trakaserier på grund av ett ”nicknamn” eller användarnamn som ledde till mig. Men det var inte jag som låg bakom detta och jag var totalt oskyldig. Det visade sig vara en viss person som jag kände.

Dock så händer sådana här saker av misstag också. Men det som jag tycker må vara konstigt är att polisen säger att det inte går och så säger både experter och andra journalister att det går att lösa dessa hatbrott. Vad ska man tro? Varför har polisen inte följt IT-utvecklingen när det gäller just dessa brott?

Jag tycker också att alla ska tänka efter på vad man skriver till andra personer. Ja jag har fått smaka på min egen medicin. Jag har varit elak på nätet också. Jag har också fått pikar och annat som gör att jag blir galen på mig själv. Ibland blir det fel från min sida också. Som jag skrev så är jag inte heller perfekt.

Men en sak är säker. Våga vara dig själv och sätt dig emot mobbing och näthat. Genom att skriva i min blogg och i andra sociala medier, så kommer jag att säga nej till näthat och nej till mobbing så länge jag lever.

Peace to the world!

css.php