Jag har läst ”438 dagar” med Johan Persson och Martin Schibbye och historien liknar ingen annan. Men påminner om en annan fängelsehistoria som hände i en helt annan världsdel och detta också om en svensk. Dock var detta i ett ökänt fängelse i Bolivia. Men han var ingen journalist och han var bara en helt vanlig svensk som ville eller måste smuggla knark bara för att få bort sina skulder.
Men när det gäller den politiska världen, så är det många länder som inte följer mänskliga rättigheter eller andra rättigheter för huvudtaget.
Jag blev djupt berörd av historien. Att Sverige har företag och måste tjäna pengar till varje pris för att en regim inte följer ett skit när det gäller olika kommissioner och rättigheter om allt med FN och vad det innebär m.m.
Det är mycket propaganda och spel i många länder. Oavsett om det är i Etiopien eller om det är i Nord Korea eller Kina eller varför inte i Ryssland?
Det är många länder i hela världen som sätter munkavel på journalister här i världen. Det är också mycket svårare att göra sitt jobb som journalist. Det finns många journalister som Åsne Seierstad när hon rapporterade för SVT i Bagdad om kriget där. Johan och Martin skulle rapportera om Lundin Petroleums verksamhet i regionen Ogaden och Etiopien/Somalia.
Många vet att Martin Schibbye och Johan Persson greps i Etiopien, men vad jag anser och vad jag tycker, med dessa händelser som Martin och Johan råkat ut för är många för min del. Att följa dessa i nyhetsflödet och sedan läsa boken, så får man en helt annan innebörd. Media säger en sak, men när båda dessa journalister skriver om sin berättelse om hur dessa personer satt i ett Etiopiskt fängelse och hur dem blev behandlade av Etiopiskt propaganda och ETV (Etiopiskt TV). Att förnedra dessa om att dessa var terrorister och att dem hela tiden säger att dem är journalister ville inte regim och domare m.m. tro på.
Att sedan en av dem, enligt regimen skulle varit där tidigare är helt osannolikt. Då han själv inte befann sig i landet.
Detta är ett sätt att tala om att Journalister inte är välkomna i oroshärdar. Men journalister behövs och journalister ska göra affärs- och makthavare oroliga. Sanningen ska fram, även om vissa journalister gör vissa saker för sin egen agenda. Det finns många journalister som egentligen inte bör skriva saker, då dessa inte är fria. Fri press och tryckfrihet är vad jag framhäver. Även för dessa som inte är ”riktiga” journalister. Jag själv är en vanlig svensk bloggare och jag skriver här på diggo.se och jag tycker det är bra att man inte blir censurerad på min egen blogg. Även om några regimer kanske till och med har blockerat mig för det landets censurlagar.
Jag själv är glad att Sverige har åsiktsfrihet och att dessa styrs av ett regelverk och att man kan skriva om nästan vad som helst.
Att känna sig fri med att skriva om vad man vill, så känns det som fingrarna som jag har på tangentbordet bara dansar omkring för att göra denna text och blogg till något bra.
Vill hälsa till Martin Schibbye och Johan Persson att ni är helt underbara. Det är inte många personer som klarar av sådana här sanitära olägenheter när det gäller att sitta i fängelse.
