mobbing

MeToo är inte bara för er tjejer

av

Jag kunde inte hålla mina fingrar i styr idag. Var tvungen att lägga ut nått på Facebook för känslan av vad man själv råkat ut för. För flera år sedan under högstadiet drabbades jag av några ”idioter till mobbare” och en gång drabbades jag av ett antal personer som både trakasserade mig med spott, rök och annat. Men under tiden jag gick på högstadiet, så kom glåporden haglande mot mig nästan varje dag. Det som skedde på Storgatan hände en gång, dessa grabbar bad sedan om ursäkt, men vissa saker sätter än spår i en. De som inte bad om ursäkt var det som skedde varje dag (nästan) i skolan. Lokalerna trivdes jag i och många lärare och övrig personal tydde jag mig till utan att tala om varför. Idag förstår jag varför och det berodde på enstaka elever som istället trakasserade och mobbade mig tyckte jag mer om att de skulle helst vara vän med mig. Men det blev som det blev och ni kan läsa mer på Facebookinlägget här nedan i korta drag. Jag hade gärna skrivit mer eller mindre en hel roman om vad som hände och vad som INTE hände under den tiden. Det fanns dock krafter inom mig som gör mig stark att berätta och det finns krafter idag inom mig som säger att man ska gå vidare. Ja jag går vidare idag, idag har jag kommit till ett av mina största mål och det är att jag fått ta körkort (2015). Andra mål är inte nådda, men de kommer de att bli eller så får man drömma. Händelserna på min högstadieskola har satt spår än idag. Men hänger inte läpp för det, mer än om just ”MeToo”-kampanjen som hägrar om att ni tjejer också blir trakasserade och allt vad det innebär. Oavsett om det har en sexuell anknytning eller ej så är det ändå en form av mobbing och det vill jag här med säga att jag inte alls tycker om. På samma sätt som jag blev drabbad för snart 25 år sedan eller liknande, så vill jag inte att min syster, bror eller kvinnliga vänner ska bli drabbade heller. För mig är det väldigt lågt att trakassera någon för huvud taget.

Med detta sagt, så läs ”ingressen” i mitt Facebookmeddelande:

 

 

 

Utveckling från föregående inlägg: Mår eleven dåligt….

av

Rubriken från HN:

Får böta för varje skolkdag

Eleven mår dåligt, får föräldern betala

Skollagen säger en sak, din hälsa säger en annan och eleven klarar kanske inte av skolmiljön. Ändå säger kommunen att föräldern ska se till att ens barn går i skolan, trots att eleven inte mår bra. Skolfrågan har varit uppe mycket på agendan på de platser jag varit på. Men det känns som att kommunen bara kör över elever som inte mår bra. Eller kör över föräldrar vars barn inte mår bra. Sedan kan man ställa sig till både kommunen och/eller skolans roll i det hela för att hjälpa eleven och elevens föräldrar till att få en utbildning. Har föräldrarna och eleven fått rätt form av hjälp?

Men det handlar om så mycket i vårt samhälle idag och  att eleven kan vara både psykiskt sjuk, mobbad eller på andra sätt inte må bra, som till exempel skolmiljön av olika slag. För många elever i samma klass eller rum, rummet har fel akustik (exempel ekar m.m.) och andra saker jag inte tänker ta upp här.

Det är förälderns skyldighet att vars barn går till skolan. Eleven kanske ”går till skolan”, men går då kanske till en annan plats för att ”slippa skolan”. Föräldern har gjort sitt jobb, men skolan har det inte.

Jag vet att många skolkar av olika skäl, det ena är att skolan inte stimulerar deras behov, eller att det är tråkigt eller också att eleven blir mobbad eller mår dåligt av andra skäl.

Jag själv har blivit mobbad och jag har många fall övervägt att mobbarna har vunnit genom att jag inte går till skolan. Så ibland har jag ”skolkat” också. Sagt till folk att jag inte mår bra (som delvis är sanning) och varit hemma. Nästa dag går jag till skolan och fick glåporden haglade, dock med ”förvrängning” av mitt namn, inte ”Christer” utan Krischter” eller nått liknande. Dock är det ”stj-ljudet” som läggs till än T:et som är det viktigaste i mitt namn. Jag har kallats för det ena och än det andra i skolan. Eller överdrivet lurat mig och det har jag hört med betoningen av rösten och hur de pratar. Än idag finns det personer som använder den speciella rösten för att överdrivet reta mig eller andra. Jag avskyr detta och mobbing ska inte få förekomma.

Att min mamma eller någon annan förälder ska få betala bara för att ens barn går hemma av att må dåligt bara för olika saker som skett eller inte skett och inte mår så bra gör mig arg. Om den aktuella elevens frånvaro skulle fortsätta beror det ju inte på eleven eller föräldern i detta fall, utan skolan.
Vad är det eleven behöver för hjälp?
Vad är det för stöd, så som hjälpmedel m.m.?
Och vilken väg ska vi gå?

Dessa frågor borde både eleven, föräldrarna och skolan tänka på. Inte böta bara för att eleven inte mår bra.

Gör om och gör rätt! Sparka inte på de som redan ligger!

https://diggo.se/2016/08/eleven-mar-daligt-da-far-foraldern-bota/

http://www.hn.se/nyheter/falkenberg/f%C3%A5r-b%C3%B6ta-f%C3%B6r-varje-skolkdag-1.3707900

www.triggerofmind.se

Över 60 000 mobbas varje år

av

Över 60 000 personligen blir mobbade årligen i Sverige. Under de åren har jag blivit mobbad även i skolan och i andra sammanhang. Alla som blivit mobbare försöker att tala om på olika sätt att dem är utsatta. Men när övriga i omgivningen säger ”bry dig inte” eller ”skit i dem”, då växer frustrationen av att man inte blir hörd och trodd på. Jag har blivit utsatt säkert på olika sätt under 14 år jag gick i skolan. Framförallt de sista 7 åren i alla fall. Då jag gick på Tullbroskolan och det hände en hel del. Den generationen som var där, så var det ungefär en klass på ca 20-30 personer (kanske inte alla personer), men nästan, tyvärr gick då ungefär så många i olika klasser och i olika årskurser och idag vet jag inte så mycket om vem eller vilka som gick när och hur. Men Det kändes i alla fall som om att det var en ”mob” som gärna trackaserade en på skolan. Jag har tidigare berättat om just att jag tidigare blivit mobbad under skoltiden. Ändå får detta fortsätta att fortgå även i Falkenbergs skolor. Jag är dock lyckligt lottad av att en av mobbing incidenterna som jag också berättat om, så fick jag hjälp via skolkurator och andra personer i min omgivning. Om jag hade drabbats av samma sak idag, så hade jag inte gått till skolan och berättat vad jag råkat ut för. Både för Mamma och mina syskon och andra i omgivningen och sedan inte gått till skolan alls.

Jag är riktigt arg över hur andra personer kanske i min närhet som går i skolan idag är mobbare eller mobboffer. Jag gillar det inte. Sedan skyller folk på att det beror på ens omgivning och att man inte har bra föräldrar och att man kanske har dåliga kompisar osv. Men jag tror det finns andra aspekter om att exempel att mobbaren mår dåligt och vill hävda sig och synas. Men samtidigt är det så också att man ska inte skylla på dessa saker heller. Men att lösa detta är både skola och föräldrar som måste ENGAGERA SIG mer för att alla ska få en bra trivsel. Som att anordna familjedagar på skolan och försöaka göra mer trivsel på skolan och dess skolgård. Allt från att hjälpa till att anordna lekplatser eller förbättra dessa och att kanske bygga bollplank för att göra roligt och att bygga bort vrår som gör att man kan bli mobbad ”utanför” det synliga området.

Jag tycker att alla ska bära sitt strå till stacken. Friends må vara en bra organisation till att häva mobbingen. Men vi måste arbeta mera och försöka få bättre förståelse om varför uppstår dessa händelser kring mobbing. Varför mobbar man? Varför blir man mobbad? Och så vidare.

Sedan ser vi nu hur det ser ut i världen med krig och elende. En röst som ekar i mitt huvdud när det gäller bråk, mobbing och trakaserier är: ”Inte konstigt att det är krig här i världen”.

Jag funderar och tycker om att skriva om dessa saker och att folk ska försöka förstå kring hur man kan må efter att man blivit utsatt av dessa saker. Vissa tar självmord över att dem inte orkar, andra vågar inte berätta för att det är skämmigt och vissa försöker tala om att man blivit utsatt, men då säger folk i ens omgivning att man inte ska bry sig för att de tycker att det blir roligare att mobba sådana som bryr sig och reagerar. Vilken väg man än går, så har man ändå rumpan bak.

Jag tycker lärare och övrig personal och ”rastvakter” bör ta ett mycket större ansvar. Just nu känns det som dem bara släcker bränder och i nästa stund blossar det upp nya. Istället för att gå till botten med problemet.

Flytta mobbarna till en annan skola?
Varför ska man flytta på personen som blir mobbad?
Varför säger skolan att det inte är ens problem?
Varför skyller alla på alla istället för att göra något istället?

Ja jag känner att jag har frågor som gör att jag blir trött på problemet när det gäller just trakaserier och mobbing. Vi måste angripa just denna ”svulst” för att bli av med denna elaka ökningen av mobbing i skolor och på arbetsplatser.

Förslag är att det ska införas faddrar och att man alltid kan prata med denna person. Att man också kan ta hjälp av skolsyster, kurator eller varför inte psykolog eller annan personal. Sedan ska det vara en form av ett team mellan föräldrar, barn och lärare och annan personal. Faddrarna ska vara som en kompis och att man också ska hitta på saker kanske efter skolans slut. Jag är riktigt glad över hur detta har falligt väl ut i liknande idéer i skolor. Men ändå fortsätter det. Målet kanske är att bli astronaut. Men vi måste gå en väg och den vägen måste alla eftersträva att vi ska nå. Just i detta fallet är att försöka minska eller ha en nollvision av att det inte ska mobbas för huvud taget!

Jag tycker också att vi bör tänka om och tänka rätt. Alla snackar om kostnader och att det inte ska skjutas i höjden osv. Vi måste inse fakta. Att motverka mobbing kostar inte ett öre! Eller det kanske kostar, men det får man sedan igen efter skolan av minskad sjukfrånvaror på jobbet, minskad psykvård och andra instanser och framförallt kanske minskad självmordsstatistik.

Jag själv lever nog med form av panikångest/ångest och en form av ”EPD” Efterproduktionsdeperision eller liknande. Jag vill att många ska få ha det bra och jag känner mig oftast stolt över att jag lyckas göra någon glad och att man gjort hans eller hennes dag bra. Jag vill inte att någon ska må dåligt i vårt hårda samhällsklimat.

Därför vill jag hylla Bosse i Glada Huddikteatern. Som tyvärr inte finns i bland oss. Då han avled för någon månad sedan. Han kunde säga ”Kan inte jag få en kram”. Då blir man bara så glad. Att en så kramgo kille gick ur tiden så snabbt är så sorgligt att det skär i hjärtat på en. Om alla hade mer av hans glädje, vänskap och det lugn som Bosse hade, så hade faktiskt världen sett lite annorlunda ut.
Till alla mobbare som är där ute. Vad hade du gjort om du själv hade blivit utsatt för alla dessa saker som du gör mot ”svaga” personer och som kanske ser lite annorlunda ut eller är annorlunda klädd?

Jag säger bara det att Jag hade nog tänkt till och funderat. Vad håller jag på med.

Men sedan så är det så att jag och många har förmåga att ”hänga med” den som är drivande i mobbingen. Jag har själv en del att skämmas över och ja jag har ibland nu i efterhand kännt mig som en dålig människa när man tänker tillbaka. Alla har vi förmåga att följa efter ”flocken”. Alla säger en sak och ingen vågar sticka ut. Jag känner mig ibland som det ”svarta fåret” när man tycker annorlunda. Eller som en robot sa i en tecknad serie som gick på CartoonNetwork för ett tag sedan (tror jag): ”Annorlunda är bra”. Ja, så länge man inte skadar eller dödar någon, så är annorlunda bra. Jag är mycket stolt över att jag nu försöker ändra på mig för att göra denna lilla värld lite mer human att leva i. Du som möter en okänd person som utstrålar en glädje, VÅGA KRAMA! Våga säga ett vänligt ord till någon. Våga göra något positivt. Jag själv har gått igenom så jävla mycket kring hjärta och annat på sjukhus i mina dar, men jag ska ge mig fan på resten av mitt vuxna liv att ge något positivt. Så mycket jag bara kan.

Man blir även legalt mobbad av myndigheter

av

Jag upptäckte denna insändare idag via Facebook på en annan kompis tidslinje som var fotograferad på en Hallands Nyheter-sida som heter ”Ordet är fritt” idag. Jag känner denna killen och jag är djupt arg över hur sådana här personer drabbas av just krångel med myndigheter och blir trampad på.

Han skriver:

”Mobbad av myndigheterna

 

Ni känner till vad det får för följder i skolan om man inte är eller gör som andra, man blir mobbad.

 

Nu har jag upptäckt att det blir man även som vuxen, av myndigheter. För går man inte efter deras mallar, använder deras metoder och lösningar utan kommer med egna, då blir man motarbetad och utstött.

 

Skillnaden här är att myndigheter har ett regelverk som ger dem rätten att göra på detta sättet, att trycka ner den som vill göra på sitt eget sätt. Därför kan deras agerande med rätta kallas ”Legaliserad mobbning”!

 

En liggande som sparkas på”

Länken till hans insändare:

http://hn.se/asikter/ordetarfritt/1.4093645-mobbad-av-myndigheterna
Jag har pratat en del med kompisen om detta som är drabbad, men samtidigt så är det helt andra regler kring egenföretagare och vara sjukskriven. Man förlorar mer på att vara sjukskriven som egenföretagare än när man är anställd. Men varför ska det vara på det här viset? Många som lever med psykisk (o)hälsa har sina styrkor och svagheter och många använder sina svagheter till just att bli starkare. Jag tycker att myndigheterna i vissa fall bör tänka om för de som gärna vill göra något eget utanför ramarna. Jag känner själv i vissa fall att jag är drabbad av just ”myndigheterna krånglar”. Exempel att man inte får vara på en viss verksamhet för att ”reglerna säger så”.

Jag har länge funderat på att skriva när min kompis bad mig att skriva. Men när jag nu ser ett ”underlag” på hur jag själv också har blivit ”drabbad” på ett eller annat sätt, så är det helt perfekt tillfälle att skriva ner lite tankar om att reagera kring hur snårigt det egentligen är när man är ”normal”, men ännu krångligare blir det när man vill ”gå utanför boxen” och göra något annorlunda. Det fungerar inte på det här viset och det ska vara på vårt sätt, för så har det alltid varit. Varför måste det vara så?

Att man säger att man inte ska bli mobbad i skolan, på sitt arbete eller på fritiden är ju självklart. Ändå så håller myndigheterna på med ”legaliserad mobbing” som kompisen så perfekt utryckte sig. För att man ska vara annorlunda så måste man också rätta till sig i ledet och vara där. Men varför kan man inte gå utanför ledet istället och ha andra idéer hur man vill arbeta eller utföra olika uppdrag? Alla är vi olika och olika får vi vara. Jag tycker att vi måste tänka om och göra rätt och tänka på ett annorlunda sätt.

Jag har skrivit tidigare om mobbing och utsatthet. Nu blir mina vänner och kompisar detta varje dag. Inte bara jag, utan säkert 10-20 st. som jag nästan känner till. Jag känner också personer som befinner sig på daglig verksamhet och som mycket väl kan klara av ett ”riktigt arbete”, men kanske få arbeta mindre än 100%.

Polisen måste bli modern

av

”Polisen hävdar att man inte kan lösa näthat”

En vanlig person som inte har samma befogenheter har möjlighet att hitta personer som hotar och trakasserar på nätet. Alla vi som surfar på nätet har IP-adresser. Det är en form av telefonnummer/personnummer som vi använder dagligen. Kunskapen för att lösa dessa brott blir bättre, men jag vet inte hur många procent som blir uppklarat, men vad jag förstår, så är det ganska lågt räknat. Jag har läst en hel del och sett en hel del ut bland andra Titti Schults, Jenny Alversjö med flera drabbas av just näthat och hot och trakasserier på nätet. Jag tycker att man ska ge konstruktiv kritik om att saken i frågan exempel om hur en potatis egentligen får se ut. Eller vi kan ta en politisk fråga som barnomsorg. Där kan man diskutera hur, vad och när och vad som är rätt och fel och så vidare. personen som har en annan form av åsikt ska man inte kritisera som person. Att personen är dum i huvudet och så vidare.

Jag har berättat att i unga år, så blev jag drabbad av mobbing och olika former av mobbing. Det sitter i än idag faktiskt. Att hota och trakassera folk bara för att man är annorlunda eller har åsikter om saker och ting.

Alla är vi olika och alla får vi vara olika. Även om det ibland eller oftast känns konstigt.

Jag har skrivit om näthat och mobbing och jag kommer att fortsätta att skriva om detta om och om igen tills det blir någon skillnad om just detta. Jag är inte perfekt heller. Jag kan ibland kränka andra och jag kan ibland utstå moralpanik ibland också. Nä jag jobbar med mina egna känslor och jag jobbar hela tiden med andras känslor också.

Just nu i skrivande stund så sker antisemitism och att man ska hata judar och andra folkslag. Jag avskyr detta. Han eller hon är precis som du och jag och har rätt att leva ett så normalt liv det nu går i denna världen. Att den nu fortskrider och ökas i dagens samhälle gör mig än mer förbannad. Båda kanske gillar samma sorts musik och samma sorts konst. Ändå hatar man den andra personen bara för att han eller hon är jude.

Tänk samma sak gäller när det gäller när vi snackar om raser, svarta och vita och så vidare. Vad är människan funtad?

Jag tycker att vi måste stå mot dessa ”hat-krafter” och ge positiva signaler till istället för att man gillar lika och ändå olika oavsett relegion och ursprung.

Jag älskar när man försöker prata om saker och ting. Även om man vill ha ett visst avstånd i frågan. Se bara hur det fungerar i riksdagen och hur det fungerar i demokratiska sammanhang. I mycket som man disskuterar är alla överens. Men det finns par stora punkter som vi inte är det alltid.

Alla vi måste inse att vi måste göra något. Jag försöker göra något genom att skriva i min blogg och vara aktiv i sociala medier. Jag en kille som är född -77 och lever med att folk ska försöka vara både annorlunda och att man ska se människan. Idag lever vi i ett väldigt modernt samhälle och även med all teknologi som vi har omkring oss. Jag må tycka att vi ibland bör tänka på hur vi själva vill bli behandlade. Om någon säger ”jävla fitta” till dig. Då tycker jag att man kan vara lika elak tillbaka och säga samma sak. Men samtidigt ökas den spiralen till det sämre.

Jag må tycka att det har blivit en hets att hata på nätet. Du skulle aldrig säga något offentligt och öga mot öga. Men oftast bakom en skärm. Samma sak har jag märkt hur debattklimatet är kring hur vi ska vara och inte vara och att man ska vara på en viss norm. Våga vara annorlunda. Sedan må jag tycka att man ska följa normen även om man sticker ut.

Visst man får sticka ut med olika klädval och stil och allt annat. Men man ska också behandla andra som man själv vill bli behandlad.

Näthat är ett elände som vi måste motverka. Näthat måste polis och andra myndigheter ta på allvar. Jag råkade själv bli anmäld till polisen för just trakaserier på grund av ett ”nicknamn” eller användarnamn som ledde till mig. Men det var inte jag som låg bakom detta och jag var totalt oskyldig. Det visade sig vara en viss person som jag kände.

Dock så händer sådana här saker av misstag också. Men det som jag tycker må vara konstigt är att polisen säger att det inte går och så säger både experter och andra journalister att det går att lösa dessa hatbrott. Vad ska man tro? Varför har polisen inte följt IT-utvecklingen när det gäller just dessa brott?

Jag tycker också att alla ska tänka efter på vad man skriver till andra personer. Ja jag har fått smaka på min egen medicin. Jag har varit elak på nätet också. Jag har också fått pikar och annat som gör att jag blir galen på mig själv. Ibland blir det fel från min sida också. Som jag skrev så är jag inte heller perfekt.

Men en sak är säker. Våga vara dig själv och sätt dig emot mobbing och näthat. Genom att skriva i min blogg och i andra sociala medier, så kommer jag att säga nej till näthat och nej till mobbing så länge jag lever.

Peace to the world!

Respekt av ett basketlag i HighSchool!

av

Blev så rörd av artikeln att jag har både delat den och gillat inlägget. Glädjetårar. Jag är glad över att spelarna tog ett bra beslut som dock många inte gör idag. Alla är vi olika och alla är vi lika. Ändå sker mobbningen. Förstår inte varför man ska mobbas. Respekt för både Dee och för spelarna och att hon dessutom fick vänner på kuppen blir det än mer större chans för integration. Här snackar vi om riktigt integration och då menar jag det också. Vi skulle gjort något liknande med invandringen också. Jag har själv blivit mobbad och ”hånad” och fått kaxiga saker emot mig genom skoltiden och jag blir faktiskt glad över att något sådant här händer. Att mobbas bara för att man inte dansar korrekt som cheerleader eller gör något annat ovanligt, så blir det ”krock” i den vardagliga tänket. Jag vet att man ska enligt sociala normer måste man passa in och så vidare. Man får inte eller KAN inte vara den man är. Jag anser att vi måste se människan och försöka inse att vi är människor vi umgås med.

Enligt skolans gymnastiklärare har folk tagit till sig namnet såpass mycket att man nu ska göra det officiellt och sätta upp en skyld med det nya namnet.  D’s house alltså.

http://www.metro.se/nyheter/cheerleader-hanades-for-sin-downs-syndrom-da-klev-spelarna-av-planen/EVHock!f6uiqga0aVWHU/

Jag skrev tidigare inlägg om mobbing och om utanförskap. Jag tycker detta är helt underbart gjort av basketlaget. Själv bad personer om ursäkt som jag råkade bli drabbad av under Tullbrotiden på Tullbroskolan.

 

 

Skolan sämre status?

av

En bra skola ska vara bra miljö (städning, luftkonditionering, inget liv och ingen oro med våld och mobbing) En bra skola ska också vara bra lärare och all annan personal. Dessa ska ha bättre status, så som det var förr. Att skära ner på specialpedagoger och all annan personal bara för att spara in pengar är inte bra. Det finns många anledningar till varför vi har dessa problem. Mobbing, utanförskap på grund av invandring och funktionshinder, personal som får jobba skiten ur sig och sedan tappa lusten till sitt arbete, skolsköterskan som får avgå på grund av att man inte har råd och så vidare. Hur man än vrider och vänder på skolan och dess skolpolitik, så behövs det göras mycket.

Jag skiter i PISA-undersökningen i den mening att mycket har inte dem tagit upp. Många med Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar  (NPF), så som ADHD, Aspergers m.m. Sedan är det så att kommunerna, skolmyndigheterna och personal har mer att säga ifrån om att det inte fungerar. Kognitiva hjälpmedel har redan bevisats att det hjälper dem som har svårigheter. Så som dyslexi och ADHD. (Inslag från TV4)

Jag behöver nog inte tala om hur jag tycker skolan har försämrats från 80-talets början/mitten av 80-talet, då jag gick i skolan till slutet av 90-talet, då jag slutade skolan. Allt från klagomål på hemkunskapsfröken om att det ska sparas in, till att maten har blivit sämre och att många som behöver extra hjälp har försvunnit. Jag vet inte hur mycket som fattas med min enorma kritik. Jag vet mycket, men mycket av lite. Jag kan räkna upp hur vissa elever har råkat illa ut bara för dessa besparingar som skett. Jag är så förbannad på kommunernas nedskärningar och inte ser på individen, utan bara kronor och ören. Visst under 90-talets kris vi då hade kan jag förstå, men under 2000-talet fattar jag inte. Förändringar behöver vi, men inte till det sämre. Snarare mer tvärtom.

Idag efter ex antal år, så ser jag via olika medier att skolan har blivit både bättre och sämre på olika slag.

Gillar absolut inte näthat!

av

Mina reaktioner om näthat med mera och om att Facebook m.fl. tar åt sig när mammor ammar offentligt stör mig väldigt mycket. För det första ser det naturligt ut och för det andra så anser jag att det är vackert att se ett barns närhet till sin mamma och mammans närhet till sitt barn. Det finns många anledningar till att ett barn mår bäst av att amma. Det finns många positiva resultat med andra ord. Jag anser också att dem som gnäller om hur folk ser ut och inte ser ut under både amning och graviditet är folk som inte har någon självkänsla eller självförtroende och allt annat. Vad är det med en människa som klankar ner på andra? Visst jag kanske inte är den bästa människan på denna jord, men jag reagerar på hur folk gör mot andra.  Jenny Alversjö (Nyhetsankare på TV4) och Titti Schultz (tidigare programledare för Rix Morgonzoo på Rix FM) har fått otäcka brev, som visades i SVT:s Uppdrag granskning under 2013. Eller om en tjej som kritiserade H&M:s Tupac-tröja. Fick en massa näthat tack vare att hon kritiserade att Tupac var dömd sexualbrottsling. Jag tycker det är fel av H&M att ha just den tröjan på kollektionen. Men att tjejen som kritiserade detta blev så brutalt hackad på som sexobjekt med mera gör mig än mer förbannad. Något som jag försöker arbeta med att man inte ska mobba eller hata. Framförallt näthat är vad jag avskyr.

Att ge konstruktiv kritik om exempel hur han eller hon skriver en text eller något annat som personen i fråga gör eller säger, är en helt annan sak. Men att begå personangrepp och ge kränkande saker gör mig än mer förbannad. Jag vet att det finns kvinnor där ute som anser att amning är både privat och känsligt, men samtidigt mycket mer naturligt och jag jämför detta som att exempel gå på toaletten. Men på helt annat sätt.

Alla äter vi, alla sover vi, alla går vi på toaletten och alla gör vi många naturliga och onaturliga saker. Amning är en sak och annorlunda stil är en annan. Därför kommer jag att börja på med en kampanj att hata näthat. Jag avskyr näthat, mobbing, misshandel och allt annat våld.

Till Karoline Kumpula:

Stå på dig! Du är inte värd elaka kommentarer, då du genomgått massa saker som inte är värt att bli ner-klankad på. Läs mer på hennes blogg om vad jag menar. Var dig själv och skit i andra!

Länk till hennes blogg: http://karriis.com/

 

Jag är också en av de drabbade mobboffren på 90-talet

av

När jag gick i skolan från 1980-talet och nästan hela 1990-talet har jag blivit mobbad. I olika former. Åtminstånde från högstadiet (Från 7:e klass) till hela gymnasietiden. Mobbningen har varit oftast olika. Men första tiden har det varit ”glåpord” så som förvrängning av mitt namn. Alltså att de inte säger mitt namn normalt, utan haft ”ske-ljudet” i namnet m.m. Andra fall har det varit ren och skär och total mobbing, att de spottar och blåser rök i ansiktet och bokstavligt talat ”leker” med en som om man var en trasa. Andra sätt är den totala utfrysningen som jag var med om i sörre delen av gymnasietiden. Alla säger att man inte ska bry sig. Andra säger att man måste göra något åt det, men ändå hände inget. Den enda som jag vill tacka och tyvärr inte kan och vill nämna i namn var händelsen utanför en gammal biljardhall på Storgatan i Falkenberg. Jag och min klasskamrats broder var där och provade att spela lite biljard. Händelsen är preskiberad och idag vet jag att dessa inte kommer att göra mig eller andra illa. Snarare tvärtom. Om De ser att jag råkar illa ut, så kommer dessa att hjälpa mig sa dom.

Idag minns jag inte villka dessa är och idag är jag glad över att dem bad om ursäkt.

Den händelsen skedde ungefär så här:

Jag och kompisen var på biljardhallen. provade som sagt på lite biljard. Tack vare en snäll kille som hade biljarden, fick vi spela gratis. Men den glädjen försvann så fort dessa killar kom och började blåsa rök i ansiktet på oss. Framförallt mig. Jag har astma och jag visste redan då att det var tillåtet med att röka där inne, men just i det tillfället så var det väldigt lite rök och man kunde vistas i dessa lokaler.

Men vi fick i alla fall ”fly” från lokalen och ut på Storgatan. Vi gick vänster ut mot kompisens bostad. Då var det någon som spottade i mitt hår och det var inte en liten spottloska som hamnade på mitt huvud.

Sedan såg 2 lärare som igentligen jobbade på en annan skola i stan. De skrek till dom att sluta och eftersom jag var helt knäckt och grät (tror jag i mitt minne) och att jag fick komma in och tvätta bort spottloskan i skallen.

Helgen kom och gick. Måndag morgon (tror jag det var) Ringde det på lärar-telefonen i klassrummet. Läraren sa att jag skulle upp till Kuratorn. Där satt 2 av 3 eller 4 killar på dennes kontor. Dessa bad om ursäkt och det tycker jag än idag att det var mycket starkt av dessa personer. Idag vill jag gärna träffa dessa, men har idag ingen aning om villka dessa är. Men en av dessa TROR jag att han spelar gitarr i ett av våra lokala band i min stad.

Men eftersom detta var en av händelserna som jag kunde avhysa och att dessa fick be om ursäkt, så har ändå den vardagliga mobbingen fortsatt. Det är inte den mobbingen med glåpord eller den fysiska med slag och sparkar som är värst. Det är den tysta mobbingen, alltså dessa som bara står och tittar på. Den andra är utfrysningen. Den råkade jag mest ut för under gymnasietiden.

Sedan har det varit så när det gäller grupptryck, att man av någon konstig anledning följer med dessa som mobbar. Civilkurage är vad ordet heter för att bryta denna konstiga jargong alla har. Det spelar ingen roll att man skämtar eller vad det än är. Bara alla är med på det. Sedan kan man skämta, men personen som skojar och skämtar inte ser att personen inte är med på dessa skämt. Att man tar illa vid sig. Som exempel när man försöker prata allvar om en sak och då börjar motparten skämta om vissa saker i en viss fråga eller mening man slänger ur sig. Jag förstår inte varför vissa hela tiden ska lägga det för vana att göra så. Själv förstår jag att man skämtar om felsägningar m.m. Det är ju spelets regler. Men ibland går det till överdrift och då kan man bli sårad. Vissa personer förstår inte jargongen som pågår i olika arbetsplatser. Där av kan man tolka det som mobbing eller fel i kemin m.m.

Jag har blivit mobbad på 90-talet, ja, men vad jag vill berätta är att man inte ska bry sig. Jag anser att man ska bry sig mera idag. När det idag till och med är bevisat att många inte ens har civilkurage i vårt samhälle. Beviset är av den anledning jag läst i media om en äldre person som råkade ut för en vilt-olycka och inte fick hjälp av medtrafikanter. Han var nästan dräkt av sitt eget blod och ville ha hjälp.

En historia till:

Jag var ute på stan en gång. Då såg jag men man som låg i en parksoffa vid stadshuset. Jag gick själv fram och frågade hur det var fatt. Han svarade med att han mådde bra och tackade för att jag gick fram och frågade. Jag blev överlycklig av den tacksamheten. Än idag blir jag rörd över att denna personen tackar mig för en sådan självklarhet som alla borde göra oftare. Samma sak gäller när man är på konserter och andra stora evenemang och arrangemang. Hur mår personen bredvid? Kan man göra vad som helst? Och så vidare.. Det är för min del en självklarhet för att försöka göra alla som är i närheten att må bättre.

Att jag själv varit mobbad och att jag själv vill göra något åt detta har jag försökt nu i flera år. En sak är att jag startade en facebook-grupp som heter ”Nej till våld och droger – NTVOD” och att jag försker debattera genom att blogga m.m.

När det gäller mobbing som skett i allmänhet och allt med Instagram och det som skett i skolan i Göteborg och på nätet m.m. gör mig än mer förbannad. Jag läser idag i kvällstidningarna (Aftonbladet och Expressen/GT/Kvällsposten om just dessa saker om just #mobbing #mobbad m.fl. Kampanjen är storslagen och det är inte helt fel att jag (Christer Eklund) som driver diggo.se också skriver om sig själv och om just mobbing. Att jag själv är drabbad och att jag lätt tar åt mig, vet jag inte. Men än idag är det som en tagg i bröstet att inte skolan eller andra vuxna kan göra något åt detta. Att jag helatiden hör från klasskamrater att jag inte ska bry mig gör mig än mer galen på detta tjat. GÖR NÅGOT ÅT DET ISTÄLLET!

Vad jag menar är att man ska prata med personerna istället som mobbar och att man till en viss gräns även kan bli kompisar med dem istället.

Ja jag har inte dem direkta lösningarna, men jag lovar att jag vill göra något åt detta tillsammans med svenska folket.

Vid pennan:
Christer Eklund
dirver bloggen Diggo.se

 

hjälte

av

Jag blev mycket glad över att två ungdommar kring 20 års ålder går och söker upp personer som är ägare till de bilar som de har vandaliserat.
Jag tycker att ett ”straff” ska utmärka sig med att om ungdommar gör ett ”pojk-strek” så MÅSTE de i dommen be om ursäkt och betala självrisken!

Självklart att det är hedersvärt att be om usäkt om man råkat göra någon illa.

Det hände även mig, fast på ett annat sätt:
Jag och en kompis träffades för att testa biljard i den dåvarande biljardhall vi hade i stan. Vi frågade den kille som hade hand om det, om vi kunde stöta lite biljard. Det gick fint utan betalning. Jag vet då att det var tillåtet att röka där inne. Fastän jag har astma så gick jag in. Visseligen var det delvis självförvållat. Men inte det jag ska berätta nu.

Vi började spela. Både jag och min kompis har eller har haft astma. Sedan började ett gäng killar blåsa rök med flit i ansiktet på band annat mig. Jag försökte tala om att det inte var bra. Men till slut så bestämde vi för att gå där ifrån. Men de fortsatte med trakaserierna utanför Biljardhallen och där av började en av dem spotta i mitt hår. Sedan kommer en person ut ur ett hus och skriker att de ska sluta. Då sprang de iväg. Jag blev ”omplåstrad” och fick själv tvätta bort spott som jag hade i huvudet.

Jag minns att jag satt i klassrummet (om det var nästa dag eller om det var helgen efter vet jag inte idag.) och så ringde telefonen. Läraren sa att jag skulle upp till kuratorn. Jag gick dit, lite motvilligt och lite med ledsamhet i kroppen. Men samtidigt med trygghet. Jag har ju inte gjort något dumt.
Jag kommer dit upp och där satt två av de killar som gjorde mig illa. De bad om ursäkt och att en av killarna inte kunde komma på grund av något jag inte minns idag. Men jag blev glad. Samma eftermiddag eller dagen där på. Så kommer jag cyklande hem. Cyklar in på gatan och ser sedan just ett par av dem stå och prata med min mamma. Då säger de dem orden jag allrig kommer att glömma. ”Om detta händer dig en gång till så kommer vi att hjälpa dig”. Än idag vet jag inte vem och villka personer som gjorde det här. Men man blir glad när man tänker på denna händelse. Att be om ursäkt och sedan erkänna att man gjort fel är heder. INTE att säga att man mördar eller skadar för ”heder”.

Än idag vill jag veta villka personer som gjort mig illa och sedan bett om ursäkt. Jag minns inte vad de heter. Om du minns detta så är jag djupt tacksam om du kan maila mig.
Adressen finns på sidan till vänster.

Att göra fel är mänskligt. Att göra rätt är lika mänskligt som att göra fel och att göra fel är detsamma. Jag anser att det räcker att be om ursäkt och eventuellt betalar skadestånd om man gjort fel och att det är berättigad skadestånd. Jag hade turen att den personen som kom ut inte var vem som helst. Det var nämnligen en lärare från en helt annan skola än den jag gick på. Den lärare med respektive vill jag så hemskt tacka. Än idag händer det att jag träffar åtminstånde en av de två personer som ”räddade mig”.

Att i slutfasen av detta som har etsat sig fast hos mig så hårt gör mig både glad och ledsen över att folk kan göra varandra så olika.

 

 

bildbyline

css.php