Respekt av ett basketlag i HighSchool!

Blev så rörd av artikeln att jag har både delat den och gillat inlägget. Glädjetårar. Jag är glad över att spelarna tog ett bra beslut som dock många inte gör idag. Alla är vi olika och alla är vi lika. Ändå sker mobbningen. Förstår inte varför man ska mobbas. Respekt för både Dee och för spelarna och att hon dessutom fick vänner på kuppen blir det än mer större chans för integration. Här snackar vi om riktigt integration och då menar jag det också. Vi skulle gjort något liknande med invandringen också. Jag har själv blivit mobbad och ”hånad” och fått kaxiga saker emot mig genom skoltiden och jag blir faktiskt glad över att något sådant här händer. Att mobbas bara för att man inte dansar korrekt som cheerleader eller gör något annat ovanligt, så blir det ”krock” i den vardagliga tänket. Jag vet att man ska enligt sociala normer måste man passa in och så vidare. Man får inte eller KAN inte vara den man är. Jag anser att vi måste se människan och försöka inse att vi är människor vi umgås med.

Enligt skolans gymnastiklärare har folk tagit till sig namnet såpass mycket att man nu ska göra det officiellt och sätta upp en skyld med det nya namnet.  D’s house alltså.

http://www.metro.se/nyheter/cheerleader-hanades-for-sin-downs-syndrom-da-klev-spelarna-av-planen/EVHock!f6uiqga0aVWHU/

Jag skrev tidigare inlägg om mobbing och om utanförskap. Jag tycker detta är helt underbart gjort av basketlaget. Själv bad personer om ursäkt som jag råkade bli drabbad av under Tullbrotiden på Tullbroskolan.

 

 

U K R

UKR - Utsatta kvinnors rättigheter

Jag avskyr våld i all form i det värkliga livet. Dock kan jag vara lite tvetydig att våld i film med mera KAN vara acceptabelt och att milt våld är acceptabelt för att hindra eller göra något för att ”slå sig fri”. Men kvinnor och barn som är utsatta av våld i hemmet på grund av män som både misshandlar och våldtar sin sambo/fru i hemmet är inte alls bra. I dagarna här fick jag reda på av en kompis att en förening vid namn U.K.R eller Utsatta kvinnors Rättigheter och Frivilligorganisation (NGO) har startats upp och även en Facebook vid samma namn har skapats. Jag som driver Diggo.se gillar inte mobbning och har skrivit mycket om det här. Så därför tänker jag även ge lite reklam för just denna organisation. Gäller även så som BRIS (Barnens rätt i samhället) med flera organisationer som hjälper barn och kvinnor. Skriver också en del om organisationer som hjälper funktionshindrade på alla sätt också. Men i detta inlägg vill jag ge mer reklam för U.K.R.

Dels vill jag ge reklam till en sådan ny organisation som precis startat och att jag vill ge kvinnor och barn rättigheter som vill ha den hjälp för att inte bli hotade eller till och med misshandlade i sin vardag.

Citat ur U.K.R:s information:
”En stor procent av kvinnovåldet i samhället är våld i nära relationer. Våld av någon som står eller har stått dem nära.”

Jag har hört den informationen tidigare och det är fakta. Jag mår väldigt illa själv att det just är så i vår omgivning. Att barnen till och med i vissa fall står bredvid när barnets mamma blir slaget är inte alls bra för barnet som ser det ”onda”.

Kvinnovåldet är utbrett i alla samhällsklasser och det våldet vill jag eliminera totalt. Framförallt dem som är svaga i vårt samhälle. Jag har tidigare skrivit om mobbning och om funktionshindrade med mera.

http://www.facebook.com/utsattakvinnorsrattigheter

Nej tack till Näthat och mobbning!

Märkligt att Jenny Alversjö med flera kända profiler inte fick mer rätt i rättsystemet om just näthat. Några av profilerna var ju även med i Uppdrag granskning om just dessa händelser om just Näthat. Nät-kärlek till alla kända och okända kvinnor där ute som blir mobbade och trakasserade på nätet. Har skrivit om detta tidigare och jag har även skrivit om just näthat. Till all heder till Jenny Alversjö om just det med näthat i podcasten i Expressen som heter Livshjulet. Att hon även kör program som Kalla Fakta och Nyhetsmorgon med flera, så är det en väldigt stark kvinna. Samma sak gäller alla andra kända och okända kvinnor som har styrkan i att vilja förändra nätets hat mot kvinnor. Min fråga är till alla som är där ute:
Varför?
För snygga?
För bra för att vara sant?
Eller varför triggas ni igång med att vilja hata dessa kvinnor?

Jag har själv under en viss period på nätet och utanför nätet, det som kallas för ”In real life” eller IRL blivit drabbad av just mobbing och trakasserier.

Mitt sätt är dock att försöka göra något åt detta och göra det jag är bra på. Idag har jag mer kunskap och erfarenhet kring just detta. Men jag får hela tiden frågan i mitt huvud: VARFÖR skadar man andra människor?!?!?!?!

Tack vare mitt intresse för att skriva, fotografera och mitt musikintresse, så kommer jag undan dessa saker som gör att jag vill fortsätta att sätta ner foten. När jag lyssnade på Livshjulet på Expressens podcast med Jenny Alversjö, så blev jag väldigt glad över att hon triggades igång med att jobba ännu mer. Jag är nästan tvärtemot. Alltså blir mer gapig, inåtvänd och orkar inte jobba och göra andra intressen. Men tack vare att jag har en någorlunda vass penna, så jag kan säga mina ord.

En lång händelse som skett ungefär från 7:e klass fram till jag slutade på Tullbroskolan i Falkenberg, så var jag hela tiden utsatt för just en form av trakasseriers, mobbning och psykningar. Alla säger då ”bry dig inte”. Visst ska man bry sig! Visst ska man säga ifrån när man inte mår bra av all skit. Jenny Alversjö är en fena på detta. Jag var visst bara inte så gammal, men idag klarar jag av att skriva och utrycka mig mer i skrift än i tal. Även om jag också har en vass tunga. Så kan jag även skrika rakt ut vad jag känner och vill ha uträttat.

För ca 10 år sedan så fick jag beröm om en händelse när jag var en av ansvariga för just en teaterlokal. Killen var mest med för att han var min vän. Då säger han i stil med att det är bra att de har dig, då du ser saker. Du kan detta. Det växte mig till en bättre människa. Varför inte säga positiva saker än att reta sig på saker och folk och trakassera dem???

Säg en glad sak, kan personen ge ett leende tillbaka så är dagen räddad. Ja jag har svårt att gå fram till okända personer och säga i stil med: ”Vad fina ögon du har”. Jag har väldigt svårt med öppenheten, men ändå är jag öppen. Vissa saker får en att bli insulten i saker som egentligen är självklara. Vet inte om det är ett ”svenskt fenomen” eller bara jag.

Att ändå säga men inte mena då? Jo en annan händelse när jag skulle åka bil med min mamma till sjukhuset. Bilen dog. Gick inte att köra. Jag utryckte mig ”typiskt”. Mamma hade då en vass tunga och sa att hon inte kunde hjälpa det. Självklart. Men det var mest till bilen. Inte till Mamma. Typiskt att allt ska krångla nu tänkte jag då. Saker och ting kan man egentligen inte bli arg på. Då det är döda ting. Men där emot människor som gör fel eller systemfel på regeringar och stat och kommun. Vi är människor och vi gör olika saker. Men vi måste tänka positivt och inte tänka på att skada eller trakassera någon. Även om vissa politiker bör få en rejäl känga av mig och många andra av deras rejäla misstag. Vi kan ta exempel Laila Freivalds med Tsunamikatastrofen och hur länge det tog med att få fram den hjälpen. Eller hennes korkade lägenhetsaffärer osv.
Vi reagerar att vissa saker är fel. Samtidigt så reagerar vi inte när någon exempel blir mobbad eller att någon uterliggare/tiggare ligger på gatan och tigger. När man försöker hjälpa till då, då blir man genast utskälld för att man FÖRSÖKER hjälpa!

Om vi tar exempel en känd person, så som Jenny Alversjö. Om hon hade legat på gatan och inte mått bra på av olika skäl, så hade jag varit den första som gått fram och frågat hur det var fatt.

Jag gjorde så exempel en gång vid en parkbänk vid stadshuset i Falkenberg. Fick beröm och han blev glad och jag efter det varma mottagandet. Så tycker jag att vi svenskar ska vara. Snälla, varma och på ren Göteborska ”Goa”.

Nu tog jag mest Jenny Alversjö som exempel för att dels fanns hon i mina tankar och dels för att hon nästan är huvudpersonen i mitt blogginlägg, så jag hoppas att hon inte tar illa upp. Hon är en av dem starkaste kvinnorna som vågar stå upp mot just näthat och mobbning.

Jag vill hjälpa andra som har blivit drabbad av mobbning, näthat och andra trakaserier. Det vill jag göra genom att skriva så ofta jag kan när det gäller dessa saker. Därför skriver jag detta inlägg. Om det sker ofta eller inte, så betyder det inte att jag glömmer att skriva om just mobbning och näthat. Jag startade en grupp på Facebook för några år sedan och tidigare även var det en sida på min första sajt. Cezone.net heter sidan och finns kvar än idag. Dock inte i den tappning som den fanns då. Sidan heter ”nej till våld och droger – NTVOD”, funderar starkt på att byta namnet till ”Nej till näthat och mobbning”. Då samlar man allt på ett och samma ställe.

Till alla journalister och alla andra där ute. Snälla läs min blogg lite då och då. Jag skriver så tangenterna bränns fast på mina fingrar. Med andra ord skriver så pennan glöder.

Jag är också en av de drabbade mobboffren på 90-talet

När jag gick i skolan från 1980-talet och nästan hela 1990-talet har jag blivit mobbad. I olika former. Åtminstånde från högstadiet (Från 7:e klass) till hela gymnasietiden. Mobbningen har varit oftast olika. Men första tiden har det varit ”glåpord” så som förvrängning av mitt namn. Alltså att de inte säger mitt namn normalt, utan haft ”ske-ljudet” i namnet m.m. Andra fall har det varit ren och skär och total mobbing, att de spottar och blåser rök i ansiktet och bokstavligt talat ”leker” med en som om man var en trasa. Andra sätt är den totala utfrysningen som jag var med om i sörre delen av gymnasietiden. Alla säger att man inte ska bry sig. Andra säger att man måste göra något åt det, men ändå hände inget. Den enda som jag vill tacka och tyvärr inte kan och vill nämna i namn var händelsen utanför en gammal biljardhall på Storgatan i Falkenberg. Jag och min klasskamrats broder var där och provade att spela lite biljard. Händelsen är preskiberad och idag vet jag att dessa inte kommer att göra mig eller andra illa. Snarare tvärtom. Om De ser att jag råkar illa ut, så kommer dessa att hjälpa mig sa dom.

Idag minns jag inte villka dessa är och idag är jag glad över att dem bad om ursäkt.

Den händelsen skedde ungefär så här:

Jag och kompisen var på biljardhallen. provade som sagt på lite biljard. Tack vare en snäll kille som hade biljarden, fick vi spela gratis. Men den glädjen försvann så fort dessa killar kom och började blåsa rök i ansiktet på oss. Framförallt mig. Jag har astma och jag visste redan då att det var tillåtet med att röka där inne, men just i det tillfället så var det väldigt lite rök och man kunde vistas i dessa lokaler.

Men vi fick i alla fall ”fly” från lokalen och ut på Storgatan. Vi gick vänster ut mot kompisens bostad. Då var det någon som spottade i mitt hår och det var inte en liten spottloska som hamnade på mitt huvud.

Sedan såg 2 lärare som igentligen jobbade på en annan skola i stan. De skrek till dom att sluta och eftersom jag var helt knäckt och grät (tror jag i mitt minne) och att jag fick komma in och tvätta bort spottloskan i skallen.

Helgen kom och gick. Måndag morgon (tror jag det var) Ringde det på lärar-telefonen i klassrummet. Läraren sa att jag skulle upp till Kuratorn. Där satt 2 av 3 eller 4 killar på dennes kontor. Dessa bad om ursäkt och det tycker jag än idag att det var mycket starkt av dessa personer. Idag vill jag gärna träffa dessa, men har idag ingen aning om villka dessa är. Men en av dessa TROR jag att han spelar gitarr i ett av våra lokala band i min stad.

Men eftersom detta var en av händelserna som jag kunde avhysa och att dessa fick be om ursäkt, så har ändå den vardagliga mobbingen fortsatt. Det är inte den mobbingen med glåpord eller den fysiska med slag och sparkar som är värst. Det är den tysta mobbingen, alltså dessa som bara står och tittar på. Den andra är utfrysningen. Den råkade jag mest ut för under gymnasietiden.

Sedan har det varit så när det gäller grupptryck, att man av någon konstig anledning följer med dessa som mobbar. Civilkurage är vad ordet heter för att bryta denna konstiga jargong alla har. Det spelar ingen roll att man skämtar eller vad det än är. Bara alla är med på det. Sedan kan man skämta, men personen som skojar och skämtar inte ser att personen inte är med på dessa skämt. Att man tar illa vid sig. Som exempel när man försöker prata allvar om en sak och då börjar motparten skämta om vissa saker i en viss fråga eller mening man slänger ur sig. Jag förstår inte varför vissa hela tiden ska lägga det för vana att göra så. Själv förstår jag att man skämtar om felsägningar m.m. Det är ju spelets regler. Men ibland går det till överdrift och då kan man bli sårad. Vissa personer förstår inte jargongen som pågår i olika arbetsplatser. Där av kan man tolka det som mobbing eller fel i kemin m.m.

Jag har blivit mobbad på 90-talet, ja, men vad jag vill berätta är att man inte ska bry sig. Jag anser att man ska bry sig mera idag. När det idag till och med är bevisat att många inte ens har civilkurage i vårt samhälle. Beviset är av den anledning jag läst i media om en äldre person som råkade ut för en vilt-olycka och inte fick hjälp av medtrafikanter. Han var nästan dräkt av sitt eget blod och ville ha hjälp.

En historia till:

Jag var ute på stan en gång. Då såg jag men man som låg i en parksoffa vid stadshuset. Jag gick själv fram och frågade hur det var fatt. Han svarade med att han mådde bra och tackade för att jag gick fram och frågade. Jag blev överlycklig av den tacksamheten. Än idag blir jag rörd över att denna personen tackar mig för en sådan självklarhet som alla borde göra oftare. Samma sak gäller när man är på konserter och andra stora evenemang och arrangemang. Hur mår personen bredvid? Kan man göra vad som helst? Och så vidare.. Det är för min del en självklarhet för att försöka göra alla som är i närheten att må bättre.

Att jag själv varit mobbad och att jag själv vill göra något åt detta har jag försökt nu i flera år. En sak är att jag startade en facebook-grupp som heter ”Nej till våld och droger – NTVOD” och att jag försker debattera genom att blogga m.m.

När det gäller mobbing som skett i allmänhet och allt med Instagram och det som skett i skolan i Göteborg och på nätet m.m. gör mig än mer förbannad. Jag läser idag i kvällstidningarna (Aftonbladet och Expressen/GT/Kvällsposten om just dessa saker om just #mobbing #mobbad m.fl. Kampanjen är storslagen och det är inte helt fel att jag (Christer Eklund) som driver diggo.se också skriver om sig själv och om just mobbing. Att jag själv är drabbad och att jag lätt tar åt mig, vet jag inte. Men än idag är det som en tagg i bröstet att inte skolan eller andra vuxna kan göra något åt detta. Att jag helatiden hör från klasskamrater att jag inte ska bry mig gör mig än mer galen på detta tjat. GÖR NÅGOT ÅT DET ISTÄLLET!

Vad jag menar är att man ska prata med personerna istället som mobbar och att man till en viss gräns även kan bli kompisar med dem istället.

Ja jag har inte dem direkta lösningarna, men jag lovar att jag vill göra något åt detta tillsammans med svenska folket.

Vid pennan:
Christer Eklund
dirver bloggen Diggo.se

 

css.php