Jag rekommenderar att ni tittar in på denna länk en litet minne från förr. Tillsammans med bland annat Hans Schakonat och Jessica Andersson (Fame Factory) m.fl.
Asiengalan 2005 (månader efter tsunamikatastrofen vid Indiska oceanen december 2004.)
tsunami
Asiengalan 2005-01-08
Ett stort minne jag har som skedde för ungefär 10 år sedan är när vi hade en Asien-gala efter flodvågskatastrofen som sköljdes in över bland annat Thailand 2004. Så hade Hans Schakonat och vänner en insamlingskonsert för minnen av katastrofen och dess anhöriga med flera. Jag frågade då Hans själv om jag fick vara med och hjälpa till. Jag sa att jag hade redan satt in 100 kr till Röda korset eller liknande hjälporganisation. (Tror det var Röda korset, då jag SMS:ade in detta bidrag tvia TV.).
Efter lite lätt övertalning, så sa han i stil med ”Du vet vad du ska göra”, samtidigt som han pekade på podierna som stod och som skulle användas som scen. Då var det Lusthuset och inte Falkhallen som det är idag. Men minnet sitter kvar. Bland andra som artister som var med där, var Jessika Andersson (Fame Factory och varit med i gruppen Fame). Anna-Lena Winter med flera. Även delar av gruppen Shine on som gjorde några nummer av Pink Floyd-låtarna. Jag minns bland annat låten Wild Child med Anna-Lena Winter och med alla som spelade och sjöng Wish you were here (Pink Floyd-låt) och några eller någon mer låt av den samma.
Jag minns också att jag fick mat som att tillhöra det ”crew” som jag då tillhörde.
Att få hjälpa till för de drabbade kände jag då mer för att jag fick komma in gratis, idag har jag en annan känsla efter allt med tsunamin att tänka på. Jag har läst en del om just händelserna i Thailand och i övriga delarna av Sydostasien. Sedan har jag i efterhand översatt Anna-Lena Winters Wild Child och då förstått innebörden av låten. Men även den låten är högaktuell även idag, som då och även för all framtid. Som i tidigare inlägg så berömmer jag Anna-Lena Winters låt Wild Child. Inte bara för vad som skedde år 2004, utan vad som sker även idag med barnen i vår värld.
Jag känner starkt för många låtar som spelas i radio och TV och på nätet idag. Jag blir ofta berörd av vissa låtar i olika sammanhang. Om vi tar en glad låt, men den kan vara väldigt sorglig i texten, eller tvärtom. Det spelar oftast ingen roll på det sättet, bara det låter bra. Men när man sedan inser textens betydelser. Ibland förstår man inte texten, men det låter bra ändå. Ibland är det för poetiskt och texten har inget innehåll alls. Eller har den det?
Vissa låtar som ”We are the World” och ”do they know christmas” är typ sådana låtar som värkligen har med känslor att göra. Att hjälpa andra och hjälpa till så gott det går i en katastrof. En dröm jag har är att vara med och göra en gala i Falkenberg, artister m.fl. är nästan given. Några är: Hans Schakonat, Solteaterns Rockorkester, Anna-Lena Winter m.fl. Några av framträdanden är jag också sugen på att vara med och spela gitarr på.
Dock är det inte dem låtar ovan (We are the world och ”Do they know christmas”), utan ”Wild child” m.fl.
Jag var nära vid ett tillfälle under den gala att fråga Hans Schakonat m.fl. att få vara med på scenen med ett nummer. Men då vågade jag inte på det sättet jag kanske vågar idag. Men det är en dröm och jag hoppas nån gång att få göra nått.
Nej tack till Näthat och mobbning!
Märkligt att Jenny Alversjö med flera kända profiler inte fick mer rätt i rättsystemet om just näthat. Några av profilerna var ju även med i Uppdrag granskning om just dessa händelser om just Näthat. Nät-kärlek till alla kända och okända kvinnor där ute som blir mobbade och trakasserade på nätet. Har skrivit om detta tidigare och jag har även skrivit om just näthat. Till all heder till Jenny Alversjö om just det med näthat i podcasten i Expressen som heter Livshjulet. Att hon även kör program som Kalla Fakta och Nyhetsmorgon med flera, så är det en väldigt stark kvinna. Samma sak gäller alla andra kända och okända kvinnor som har styrkan i att vilja förändra nätets hat mot kvinnor. Min fråga är till alla som är där ute:
Varför?
För snygga?
För bra för att vara sant?
Eller varför triggas ni igång med att vilja hata dessa kvinnor?
Jag har själv under en viss period på nätet och utanför nätet, det som kallas för ”In real life” eller IRL blivit drabbad av just mobbing och trakasserier.
Mitt sätt är dock att försöka göra något åt detta och göra det jag är bra på. Idag har jag mer kunskap och erfarenhet kring just detta. Men jag får hela tiden frågan i mitt huvud: VARFÖR skadar man andra människor?!?!?!?!
Tack vare mitt intresse för att skriva, fotografera och mitt musikintresse, så kommer jag undan dessa saker som gör att jag vill fortsätta att sätta ner foten. När jag lyssnade på Livshjulet på Expressens podcast med Jenny Alversjö, så blev jag väldigt glad över att hon triggades igång med att jobba ännu mer. Jag är nästan tvärtemot. Alltså blir mer gapig, inåtvänd och orkar inte jobba och göra andra intressen. Men tack vare att jag har en någorlunda vass penna, så jag kan säga mina ord.
En lång händelse som skett ungefär från 7:e klass fram till jag slutade på Tullbroskolan i Falkenberg, så var jag hela tiden utsatt för just en form av trakasseriers, mobbning och psykningar. Alla säger då ”bry dig inte”. Visst ska man bry sig! Visst ska man säga ifrån när man inte mår bra av all skit. Jenny Alversjö är en fena på detta. Jag var visst bara inte så gammal, men idag klarar jag av att skriva och utrycka mig mer i skrift än i tal. Även om jag också har en vass tunga. Så kan jag även skrika rakt ut vad jag känner och vill ha uträttat.
För ca 10 år sedan så fick jag beröm om en händelse när jag var en av ansvariga för just en teaterlokal. Killen var mest med för att han var min vän. Då säger han i stil med att det är bra att de har dig, då du ser saker. Du kan detta. Det växte mig till en bättre människa. Varför inte säga positiva saker än att reta sig på saker och folk och trakassera dem???
Säg en glad sak, kan personen ge ett leende tillbaka så är dagen räddad. Ja jag har svårt att gå fram till okända personer och säga i stil med: ”Vad fina ögon du har”. Jag har väldigt svårt med öppenheten, men ändå är jag öppen. Vissa saker får en att bli insulten i saker som egentligen är självklara. Vet inte om det är ett ”svenskt fenomen” eller bara jag.
Att ändå säga men inte mena då? Jo en annan händelse när jag skulle åka bil med min mamma till sjukhuset. Bilen dog. Gick inte att köra. Jag utryckte mig ”typiskt”. Mamma hade då en vass tunga och sa att hon inte kunde hjälpa det. Självklart. Men det var mest till bilen. Inte till Mamma. Typiskt att allt ska krångla nu tänkte jag då. Saker och ting kan man egentligen inte bli arg på. Då det är döda ting. Men där emot människor som gör fel eller systemfel på regeringar och stat och kommun. Vi är människor och vi gör olika saker. Men vi måste tänka positivt och inte tänka på att skada eller trakassera någon. Även om vissa politiker bör få en rejäl känga av mig och många andra av deras rejäla misstag. Vi kan ta exempel Laila Freivalds med Tsunamikatastrofen och hur länge det tog med att få fram den hjälpen. Eller hennes korkade lägenhetsaffärer osv.
Vi reagerar att vissa saker är fel. Samtidigt så reagerar vi inte när någon exempel blir mobbad eller att någon uterliggare/tiggare ligger på gatan och tigger. När man försöker hjälpa till då, då blir man genast utskälld för att man FÖRSÖKER hjälpa!
Om vi tar exempel en känd person, så som Jenny Alversjö. Om hon hade legat på gatan och inte mått bra på av olika skäl, så hade jag varit den första som gått fram och frågat hur det var fatt.
Jag gjorde så exempel en gång vid en parkbänk vid stadshuset i Falkenberg. Fick beröm och han blev glad och jag efter det varma mottagandet. Så tycker jag att vi svenskar ska vara. Snälla, varma och på ren Göteborska ”Goa”.
Nu tog jag mest Jenny Alversjö som exempel för att dels fanns hon i mina tankar och dels för att hon nästan är huvudpersonen i mitt blogginlägg, så jag hoppas att hon inte tar illa upp. Hon är en av dem starkaste kvinnorna som vågar stå upp mot just näthat och mobbning.
Jag vill hjälpa andra som har blivit drabbad av mobbning, näthat och andra trakaserier. Det vill jag göra genom att skriva så ofta jag kan när det gäller dessa saker. Därför skriver jag detta inlägg. Om det sker ofta eller inte, så betyder det inte att jag glömmer att skriva om just mobbning och näthat. Jag startade en grupp på Facebook för några år sedan och tidigare även var det en sida på min första sajt. Cezone.net heter sidan och finns kvar än idag. Dock inte i den tappning som den fanns då. Sidan heter ”nej till våld och droger – NTVOD”, funderar starkt på att byta namnet till ”Nej till näthat och mobbning”. Då samlar man allt på ett och samma ställe.
Till alla journalister och alla andra där ute. Snälla läs min blogg lite då och då. Jag skriver så tangenterna bränns fast på mina fingrar. Med andra ord skriver så pennan glöder.
God jul alla! – Tänkvärt!
God jul alla som läser och inte läser min blogg!
Jag har nästan tappat julkänslan och det försvinner mer och mer. För mig tänker jag mer och mer på dem som är hemlösa, ensamma personer och de som igentligen vill ha en fin jul, men blir drabbad på ett eller annat sätt.
Jag tämker också på dem som blev drabbade för några år sedan av tsunamin i Thailand. Att jag då träffade en kille vid min egen ålder (eller nått) och han lyckades ”springa” ifrån tsunamin.
Vissa av personer som jag kännt och som jag saknar idag finns inte ibland oss och de får där emot en tanke varje år. Oavsett vem det än är som jag har träffat under mitt dryga 30 åriga liv.
Det finns många i denna värld som jag anser borde leva idag. Men jag har lärt mig av Astrid Lindgrens böcker att vi föds och vi dör och så har det alltid varit. Men som Mattis säger: Han/Hon fattas mig så det skär i bröstet. Det gör det för mig varje år. Fastän vi inte firade jul/nyår eller likvärdigt ihop.
Jag önskar alla ändå en trevlig jul med familj och vänner. För det tänker jag i alla fall.
Om du träffar på en hemlös i någon stad. Gå fram och prata. Kanske kan ge en gåva? Strunta inte i dem i alla fall.
/Christer Eklund
