Privat

MeToo är inte bara för er tjejer

av

Jag kunde inte hålla mina fingrar i styr idag. Var tvungen att lägga ut nått på Facebook för känslan av vad man själv råkat ut för. För flera år sedan under högstadiet drabbades jag av några ”idioter till mobbare” och en gång drabbades jag av ett antal personer som både trakasserade mig med spott, rök och annat. Men under tiden jag gick på högstadiet, så kom glåporden haglande mot mig nästan varje dag. Det som skedde på Storgatan hände en gång, dessa grabbar bad sedan om ursäkt, men vissa saker sätter än spår i en. De som inte bad om ursäkt var det som skedde varje dag (nästan) i skolan. Lokalerna trivdes jag i och många lärare och övrig personal tydde jag mig till utan att tala om varför. Idag förstår jag varför och det berodde på enstaka elever som istället trakasserade och mobbade mig tyckte jag mer om att de skulle helst vara vän med mig. Men det blev som det blev och ni kan läsa mer på Facebookinlägget här nedan i korta drag. Jag hade gärna skrivit mer eller mindre en hel roman om vad som hände och vad som INTE hände under den tiden. Det fanns dock krafter inom mig som gör mig stark att berätta och det finns krafter idag inom mig som säger att man ska gå vidare. Ja jag går vidare idag, idag har jag kommit till ett av mina största mål och det är att jag fått ta körkort (2015). Andra mål är inte nådda, men de kommer de att bli eller så får man drömma. Händelserna på min högstadieskola har satt spår än idag. Men hänger inte läpp för det, mer än om just ”MeToo”-kampanjen som hägrar om att ni tjejer också blir trakasserade och allt vad det innebär. Oavsett om det har en sexuell anknytning eller ej så är det ändå en form av mobbing och det vill jag här med säga att jag inte alls tycker om. På samma sätt som jag blev drabbad för snart 25 år sedan eller liknande, så vill jag inte att min syster, bror eller kvinnliga vänner ska bli drabbade heller. För mig är det väldigt lågt att trakassera någon för huvud taget.

Med detta sagt, så läs ”ingressen” i mitt Facebookmeddelande:

 

 

 

Barnlöshet

av

Jag kan förstå att många vill ha barn, även de som inte kan få barn. Jag är en sådan kille som gärna vill skaffa barn med en tjej på det naturliga sättet. Men jag och många med mig lever med en ofrivillig sterilisering och har antingen testiklar som är bortopererade eller lågt produktiva spermier. Jag har levt med detta sedan långt tillbaka i tiden. Jag lever med ”barnlöshet” hela dagarna och jag funderar på barn nästan varje dag. Men tack och lov att det finns barn i min närhet. Syskonbarnen som jag kan träffa då och då är helt underbara. Jag tycker också att man ska våga prata om detta med barnlöshet för både män och kvinnor som har svårt med att få barn. Framförallt att vi män måste våga prata om detta. Jag tycker vissa ämnen är svåra och det är många med mig som tycker så. Ett av dessa saker är sex och samlevnad och om just att ha svårt att skaffa barn och sterilitet. Jag har inte hört eller läst mycket om detta med manlig sterilitet och jag kan bara utgå ifrån mig själv och hur jag kan förstå hur andra kan ha det. Jag är inte erfaren av att försöka skaffa barn med provrör eller på det ”naturliga sättet”. Utan jag lever med att i min vetskap, om jag har sex med en tjej, att jag inte kommer att kunna göra barn med henne. Med andra ord så måste jag få hjälp med en donator eller att vi adopterar ett barn.

Jag skriver detta öppet till er läsare, då det togs upp i TV4:s Nyhetsmorgon. Den 12/10 2014. Fick då en känsla att vilja skriva detta till er läsare.

1: Jag är eller var inte tvingad till denna sterilitet, då många barn förr i tiden blev steriliserad.
2: testiklarna kom inte ner i pungen som normalt skall göra och risken med att rädda dessa var större än att ta bort dessa. Cancer-risken var för stor med andra ord.
3: Jag lever ständigt med att jag måste ta syntetisk Testosteron i sprut-form. Där av är jag mer eller mindre låst i att behöva ta sprutor resten av mitt liv. Dock är jag mindre ”låst” idag än vad jag var förr. Idag räcker det med en spruta var 14:e vecka ungefär. Nästan var 4:e månad ungefär.

Att leva med detta har man vant sig vid. Det är en livsstil och man lär sig. Jag lever ganska öppet med detta inom min närmsta krets. Mina arbetskamrater, vänner och familj. Jag är inte bitter, jag är inte arg och jag har alltid funderat kring detta. Visst har jag varit arg nån gång om att varför vi inte gjorde annorlunda och provade att opererade ner en av testiklarna. Men som sagt, riskerna var för stora och idag, med facit i hand, så kanske det hade varit bra att göra så som vi gjorde.

Jag är inte stolt med att vara steril, men jag är stolt för den jag är.

Jag har också blivit ofredad

av

Vi har pratat om våld och ofredande och allt annat i vårt samhälle. En gick fram till mig i samband när jag hade varit i en affär och handlat lite (tog 2 minuter, alltså in hämta skorna, då jag visste exakt modell och storlek.) och jag skulle gå till cykeln och låsa upp. En kompis var med mig och väntade på mig utanför. Vi skulle Cykla hem till mig och umgås lite. Då händer följande:

Mannnen kommer fram till mig och säger: – Har du fått pengar av Socialen bara för att köpa en cykel? (Minns inte exakt formulering.)

Jag: Nä! Varför tror du det? Och förresten…..

Mannen började gapa och skrika och det blev en massa munhugg. Dock har jag inte större minne av vad som sades. Men efter en stund så började han svära och skylla på mig. Efter ett tag hör jag (kort eller långt vet jag inte…) att en man längre bort hojtar om att han skulle sluta. Tittade runt och alla tittade på oss. INGEN ingrep och jag skämdes och hade alla konstiga känslor man kan ha när man blir utskälld för nått man INTE gjort.

Efter allt munhuggande, så muttrar jag i stil med ”jävla gubbe” eller ”dra åt helvete” eller likvärdigt. Han sa tydligen samma sak om mig. Men jag har ändå inte gjort något fel och jag förstår fortfarande inte vem han var.

Jag tog i alla fall cykeln och körde hem. En bit på vägen var jag tvungen att stanna och jag märkte hur obehaglit det var. Om jag hade haft en mobiltelefon, så hade jag ringt till min mamma och berättat allt detta. Men eftersom det var 1995 eller 1996 (ungefär), så fanns inte många mobiltelefoner i var mans hand.

När jag kom hem med min kompis, så kände jag behovet att prata med mamma om detta. Vi gjorde ingen anmälan. Än idag tänker jag på denna händelse och än idag känner jag inte större behov att prata om det mer än att skriva av mig och berätta för er läsare.

Mina frågor är många, vad skulle jag gjort annorlunda? Det är den enda frågan som jag har just nu. Idag skiter jag i mannen som gjort som han gjort. Jag har inget agg emot honom. Om jag träffar honom så rycker jag mest på axlarna. Men händelsen sitter ändå som en tagg i mig. Men just nu är det mest som ett mindre molande stick än att smärtan är vass som om du blir knivhuggen.

Jag tycker idag att klimatet av vad som hände då och vad som är idag har förändrats mycket. Det är både hårdare och kallare. Men ändå inte.

Vi pratar om våld och vi pratar hela tiden också om ofredande och massa andra brott. Varför hör man på radion att våldet INTE har ökat, men det har blivit råare. Sedan sker det inget. Inget nytt lagförslag om att straffen ska skärpas eller liknande. Jag tycker oavsett vad det än är, så anser jag att man borde göra något. Jag gör nått med att upplysa er läsare att din fru, flickvän, man eller sambo eller barn just nu kan ha blivit utsatt för ett brott. När du sitter och väntar och tittar på TV, eller på jobbet av någon anställd eller varför inte när personen i fråga bara går och handlar.

Jag tycker att man måste fundera på vad är ens integritet är värt och varför måste man kränka detta?

Det är inte första gången man har blivit kränkt, men denna historien (ovan) har varit en påtagande händelse som gör att man blir trött. Ofredad vill man inte bli.

Jag hade inte suttit här……

av

Jag tittar mycket på TV och hjärt och lungfonden har en reklamkanpanj just nu eller haft:
Dem säger oftast:
Jag har inte suttit här just nu…
Jag har inte stått här just nu…

…Om det inte hade varit för hjärtforskningen.

Då säger jag detsamma. Men då visste läkarna inte om jag skulle överleva eller ej.
Idag kan jag själv säga samma sak. Men jag vet inte om det beror på hjärtforskningen tidigare eller om de forskade på mig under tiden jag var hjärtsjuk.

Jag är i alla fall tacksam över att jag lever idag och att läkarkåren har gjort stora framsteg sedan jag föddes.

Jag själv är också tacksam över att man även då, slutet av 70-talet och början av 80-talet klarar av att operera ett barn med hjärtfel.

Jehovas ringde på……

av

Ca 10:45 ringde det på dörren. Där stod en mamma med sitt barn och jag sa direkt efter några ”hälsningsfraser”.
Jag: Är ni från Jehovas?
Hon: Ja.
Jag: Jag vill inte ha med er att göra…. (mumlade jag)
Hon: (hörde inget av vad hon sa)….
Dörren stängs.
Sedan steg min ilska. Klockan är inte ens 12 på dagen och jag blir ”störd” av att det ringer en ”kyrklig tant” vid min ålder, eller nått….
Jag anser än en gång att man har ett val om vad man vill ha för religon. Det ska inte behövas att de knackar dörr för att ”värva” medlemmar…
Jag tycker det är obehagligt. Dels för att jag gått igenom så mycket med operationer. Om dessa inte gjordes och att jag inte fick ta emot blod just då, så hade jag inte suttit framför min blogg och skrivit i den. Jag menar att tack vare sjukvårdens resurser med alla som ger blod då och idag är hjältar. Jag menar att de som ”tror” på Jehovas får gärna göra det. Men inte tracka på folk som inte tycker om deras ”värderingar” om att man får eller inte få äta en viss mat-rätt eller ta emot blod m.m.
Att exempel känna sig kränkt av dessa känns också väldigt obehagligt. Människorna i denna så kallade ”sekt” är det så att jag tycker synd om också. Det var visseligen ingen ilska i personerna i fråga. Det enda jag är arg är att dem blir hjärntvättade av några ”höjdare” som tycker en massa saker.

Read more

Tankar om musik och annat…

av

Att drömma sig bort när man lyssnar på talbok eller musik. Att känna att man håller i gitarren och drar ett solo till Deep Purple eller nån annan mycket känd artist eller grupp. Eller att helt plötsligt hamna i bråk med Annika Bengtzon med böckerna om henne som Liza Marklund skriver om. Eller att drömma sig igenom nått annat man lyssnar på med andra minnen. Dessa känslor är mycket härliga. Att exempel lyssna på Gyllene Tider eller annan grupp som man inte ens var med på den tidens spelningar känns ändå som man stod bland dessa. Nostalgikänslor. Även om man inte var med, så känns det ändå att man var med. Vissa låtar man lyssnar på oberoende artist eller grupp får man ”flashbacks” av hur det kunde se ut när man gick i en speciell stad eller plats.

Read more

Skrapnos – En olycka till ett spel?

av

Jag hade råkat ut för en liten smärre olycka när jag åkte skateboard. Jag använde den som en ”sparkcykel” men stod på ena knät i ”brädan” och höll mig vid fronten av skateboarden med båda händerna. Vad jag då inte tänkte på att mina hanskar/vantar kunde fastna i hjulen och då kan det hända som hände mig.
Jag fastnade alltså med händerna/hanskarna/vantarna i hjulen och jag flög framåtstupad rakt i asfalten med näsan och fick några skador. När jag återkom till skolan, så kallade min lärare mig för Skrapnos och att det fanns ett spel som hette så. Idag nästan 20 år senare kollade jag vad det var för ett spel. Ibland händer det att jag får ”flashbacks” av vad som hände för kanske någon dag/vecka/månad/år sedan. Oftast från barndommen.
jag glömmer aldrig min lärares kommentar: ”Vi får kalla dig för skrapnos” och sedan kom ett härligt skratt. Idag lever dock inte min före detta lärare. Han gick dog för snart 15 år sedan eller nått. Är som sagt osäker exakt villket år det var. Tror det var 1995.

Att detta kommer upp på min blogg just nu, vet jag inte, men sökte just på ordet ”skrapnos” och fick upp vad det var. Dock vet jag inte hur spelet ser ut mer än ”plockepinn” som det står i Nationalencyklopedin. – NE eller www.ne.se/plockepinn .

/Christer Eklund

Skärbräda till musmatta

av

Ja Det är precis vad det är… Jag har satt upp min dator provisoriskt i och med en nästan totalrenovering i lägenheten så kan jag inte använda min mus på mitt soffbord i och med att den ytan är lite ojämn. Men då kom jag på den fiffiga idén att använda en liten skärbräda som jag själv gjort i slöjden, då jag gick i skolan för länge sedan. Passar utmärkt till en musmatta också 🙂

Jag har lagat lite kvällsmat nyss… Jag har också fotat mina korvar….

av

Jag gillar makaroner och korv. Jag försöker varriera mig när det gäller mat.. Men ibland är det svårt. Just i skrivande stund så har jag redan ätit upp korvarna på bilden jag gjort. Stekte ett ägg ovanpå detta med…. Ägg, korv och makaroner + lite majs.
korv

 

byline_200_diggo

Att drömma….

av

Jag drömmer om att ha obegränsat med pengar och kunna resa överallt och ingenstans. Resa till dem platser där man förut har besökt personer och eventuellt träffa dem igen. Åka till Resmål som man varit tidigare och resa till resmål man önskat sig genom åren.

Read more

Fotointresse!

av

Fotointrsset är ett av de största intresen jag har och här kommer en av mina bilder som jag tycker är så bra. Självklart har jag en massa bilder som finns på en annan sajt som jag snart här intill kommer att länka. Samma sak gäller andra bloggar som jag bloggar i. Detta är en av de bilder som jag fotograferade för ca 1 vecka sedan. jag har fotograferat till och från sedan 2000 eller strax före/strax efter. Många av bilderna vet jag dock inte när jag fotograferade i och med att jag har fotograferat med en analog kamera. Men den bilden ni ser här intill är fotograferad med min nya Canon PowerShot G9. 12,1 megapixels och en hel del. Gå in på canons hemsida för att läsa mer. Det är mycket läsvärt att se mer data om den.

 

 

 

css.php