våld Archives - Diggo.se

Fotobolls-våldet

Nu får det ändå vara nog. Misshandlads till döds. Tankarna går till dennes familj och barn. Fotboll har inget med våld att göra och stämningen på en fotobollsarena eller hockeyarena ska vara av glädje. Inte av Ondska. Oavsett vilket lag man hejar på eller vad glädjen är, så anser jag att alla har vi en sak gemensamt. Sporten och glädjen att vara på exempel en fotbollsmatch. Jag själv har pratat med killar och tjejer ungefär i min egen ålder och det har ALDRIG(!) varit något hot mellan oss när vi pratar om själva matchen. Att ha det i en sådan nivå och i sådan normal disskusion, så är jag vädligt glad. Men att börja oproviserat att misshandla och slå bara för att man gillar ett annat lag eller vad det än nu må vara, så kan jag nästan få accosiationer till rasism och nazism. Ja jag kanske går för långt nu. Men jag börjar bli rädd och arg och ledsen över hur vi behandlar varandra. Jargongen är som det är och vi måste vara mer ”vänner” än ”fiender” när det gäller detta. Att skylla på Svenska fotbollsförbundet när sådant händer eller själva suporterklacken eller något annat i motsvarande, gör händelsen så än mer infekterat och svenskarna har alltid varit ett folk som skyller ifrån sig. Från myndighetsfolk till den enskilde människan.

Jag är inte alls glad över hur fotbollskulturen är idag. Att titta på en sport ska vara en glädje, fest och framförallt en familjefest och folkfest. Inte en arena för våld och hot.

En sådan arena får mig att tänka på något helt annat än just fotboll eller hockey. Jag har varit på fotboll i Falkenbergs FF som barn och glädjen för fotbollen då ska vara lika som nu.

Oavsett vilket lag man hejar på och oavsett vilken sport man går på, så vill jag ha en dialog mellan folk. Det kan vara ett tack, en vänlig gest eller att dela på en låda popcorn eller liknande. Oavsett vilket lag man hejar på! Allt detta UTAN våld!

Till er som gjort detta och håller på med våld inför eller i och under matcherna, Ni borde skämmas! FY FAN! Nu får det vara nog! Jag vill se glädje, jag vill se hur kul det kan vara att se på fotboll eller hockey eller annan sport. Jag vill absolut se dialog mellan personer oavsett vilket lag de än hejar på. Glädjen är ändå sporten man tittar på!

Jag vet inte hur många gånger mer jag ska upprepa glädjen i sporten? Jag vet inte hur mycket mer jag borde skriva om detta för att folk ska fatta?!

Tack för mina ord.

Christer Eklund

Vi har pratat om våld och ofredande och allt annat i vårt samhälle. En gick fram till mig i samband när jag hade varit i en affär och handlat lite (tog 2 minuter, alltså in hämta skorna, då jag visste exakt modell och storlek.) och jag skulle gå till cykeln och låsa upp. En kompis var med mig och väntade på mig utanför. Vi skulle Cykla hem till mig och umgås lite. Då händer följande:

Mannnen kommer fram till mig och säger: – Har du fått pengar av Socialen bara för att köpa en cykel? (Minns inte exakt formulering.)

Jag: Nä! Varför tror du det? Och förresten…..

Mannen började gapa och skrika och det blev en massa munhugg. Dock har jag inte större minne av vad som sades. Men efter en stund så började han svära och skylla på mig. Efter ett tag hör jag (kort eller långt vet jag inte…) att en man längre bort hojtar om att han skulle sluta. Tittade runt och alla tittade på oss. INGEN ingrep och jag skämdes och hade alla konstiga känslor man kan ha när man blir utskälld för nått man INTE gjort.

Efter allt munhuggande, så muttrar jag i stil med ”jävla gubbe” eller ”dra åt helvete” eller likvärdigt. Han sa tydligen samma sak om mig. Men jag har ändå inte gjort något fel och jag förstår fortfarande inte vem han var.

Jag tog i alla fall cykeln och körde hem. En bit på vägen var jag tvungen att stanna och jag märkte hur obehaglit det var. Om jag hade haft en mobiltelefon, så hade jag ringt till min mamma och berättat allt detta. Men eftersom det var 1995 eller 1996 (ungefär), så fanns inte många mobiltelefoner i var mans hand.

När jag kom hem med min kompis, så kände jag behovet att prata med mamma om detta. Vi gjorde ingen anmälan. Än idag tänker jag på denna händelse och än idag känner jag inte större behov att prata om det mer än att skriva av mig och berätta för er läsare.

Mina frågor är många, vad skulle jag gjort annorlunda? Det är den enda frågan som jag har just nu. Idag skiter jag i mannen som gjort som han gjort. Jag har inget agg emot honom. Om jag träffar honom så rycker jag mest på axlarna. Men händelsen sitter ändå som en tagg i mig. Men just nu är det mest som ett mindre molande stick än att smärtan är vass som om du blir knivhuggen.

Jag tycker idag att klimatet av vad som hände då och vad som är idag har förändrats mycket. Det är både hårdare och kallare. Men ändå inte.

Vi pratar om våld och vi pratar hela tiden också om ofredande och massa andra brott. Varför hör man på radion att våldet INTE har ökat, men det har blivit råare. Sedan sker det inget. Inget nytt lagförslag om att straffen ska skärpas eller liknande. Jag tycker oavsett vad det än är, så anser jag att man borde göra något. Jag gör nått med att upplysa er läsare att din fru, flickvän, man eller sambo eller barn just nu kan ha blivit utsatt för ett brott. När du sitter och väntar och tittar på TV, eller på jobbet av någon anställd eller varför inte när personen i fråga bara går och handlar.

Jag tycker att man måste fundera på vad är ens integritet är värt och varför måste man kränka detta?

Det är inte första gången man har blivit kränkt, men denna historien (ovan) har varit en påtagande händelse som gör att man blir trött. Ofredad vill man inte bli.