Vi har pratat om våld och ofredande och allt annat i vårt samhälle. En gick fram till mig i samband när jag hade varit i en affär och handlat lite (tog 2 minuter, alltså in hämta skorna, då jag visste exakt modell och storlek.) och jag skulle gå till cykeln och låsa upp. En kompis var med mig och väntade på mig utanför. Vi skulle Cykla hem till mig och umgås lite. Då händer följande:
Mannnen kommer fram till mig och säger: – Har du fått pengar av Socialen bara för att köpa en cykel? (Minns inte exakt formulering.)
Jag: Nä! Varför tror du det? Och förresten…..
Mannen började gapa och skrika och det blev en massa munhugg. Dock har jag inte större minne av vad som sades. Men efter en stund så började han svära och skylla på mig. Efter ett tag hör jag (kort eller långt vet jag inte…) att en man längre bort hojtar om att han skulle sluta. Tittade runt och alla tittade på oss. INGEN ingrep och jag skämdes och hade alla konstiga känslor man kan ha när man blir utskälld för nått man INTE gjort.
Efter allt munhuggande, så muttrar jag i stil med ”jävla gubbe” eller ”dra åt helvete” eller likvärdigt. Han sa tydligen samma sak om mig. Men jag har ändå inte gjort något fel och jag förstår fortfarande inte vem han var.
Jag tog i alla fall cykeln och körde hem. En bit på vägen var jag tvungen att stanna och jag märkte hur obehaglit det var. Om jag hade haft en mobiltelefon, så hade jag ringt till min mamma och berättat allt detta. Men eftersom det var 1995 eller 1996 (ungefär), så fanns inte många mobiltelefoner i var mans hand.
När jag kom hem med min kompis, så kände jag behovet att prata med mamma om detta. Vi gjorde ingen anmälan. Än idag tänker jag på denna händelse och än idag känner jag inte större behov att prata om det mer än att skriva av mig och berätta för er läsare.
Mina frågor är många, vad skulle jag gjort annorlunda? Det är den enda frågan som jag har just nu. Idag skiter jag i mannen som gjort som han gjort. Jag har inget agg emot honom. Om jag träffar honom så rycker jag mest på axlarna. Men händelsen sitter ändå som en tagg i mig. Men just nu är det mest som ett mindre molande stick än att smärtan är vass som om du blir knivhuggen.
Jag tycker idag att klimatet av vad som hände då och vad som är idag har förändrats mycket. Det är både hårdare och kallare. Men ändå inte.
Vi pratar om våld och vi pratar hela tiden också om ofredande och massa andra brott. Varför hör man på radion att våldet INTE har ökat, men det har blivit råare. Sedan sker det inget. Inget nytt lagförslag om att straffen ska skärpas eller liknande. Jag tycker oavsett vad det än är, så anser jag att man borde göra något. Jag gör nått med att upplysa er läsare att din fru, flickvän, man eller sambo eller barn just nu kan ha blivit utsatt för ett brott. När du sitter och väntar och tittar på TV, eller på jobbet av någon anställd eller varför inte när personen i fråga bara går och handlar.
Jag tycker att man måste fundera på vad är ens integritet är värt och varför måste man kränka detta?
Det är inte första gången man har blivit kränkt, men denna historien (ovan) har varit en påtagande händelse som gör att man blir trött. Ofredad vill man inte bli.
